skymningslandet – saga i valfrihetens tid

Det kommer en dag när man inte längre har tillgång till barndomens rum. Den där underbara, bekymmersfria platsen fylld av lekar och nöjen, och villkorslös trygghet. En dag finns den ju inte mer, det visste jag ju.

Martina känner sig utkastad i ett vuxenliv som hon inte alls vet vad hos ska ta sig till med. Städjobb och andrahandslägenhet i Göteborg är inte alls lika lockande som hon trodde. Hon har ingen ordentlig utbildning och när hon reser hem till sina föräldrar har hennes barndomsrum förvandlats till utbyggnad av vardagsrummet med utgång till en ny altan. I väntan på tåget tillbaka till Göteborg stöter hon på sin väninna Tessan. Visst vill Martina följa med henne till hennes nya arbetsgivare – Florence?

Skymningslandet  är en alldeles typisk roman av Marie Hermansson. Sin vana trogen så tar hon ett samtidsfenomen, funderar över var som skulle hända om utifall att, låter fantasin gå igång, skruvar till handlingen några varv och vips har hon kommenterat vår samtid med en berättelse i sagans form. Titeln är hämtad från Astrid Lindgrens saga och i Marie Hermansons tappningen är det den här gången två unga flickor som hankar sig fram i timanställningarnas träsk som hittar en plats där tid och rum upphört. De får lov att pausa och befinna sig i skymningslandet, där man inte vet var verkligheten slutar och fantasin tar vid. De får anställning av den gamla damen på Glimmenäs där de kan känna sig trygga, där de kan gå klädda i vackra kläder och leva i en värld med andra spelregler än de som vi är vana vid. Florence befinner sig också i sitt Skymningsland, hon har levt hela sitt vuxna liv i förnekelse över det där som en gång hände henne. 

Jag har läst alla Marie Hermanssons böcker och tycker mycket om hennes sätt att blanda saga och samtid. Hon använder sagans attribut mycket skickligt i sin berättelse och element som de ovanliga djuren, det stängda rummet, klockor som stannat och en trädgård som har otrolig växtkraft känns igen från många av hennes andra berättelser. Jag minns när jag först läste Värddjuret, det var när min dotter var liten och jag tyckte hela tiden att det kändes som att jag hade en bula på benet. Inget växthus hade jag men den känslan glömmer jag aldrig. Den där som handlar om att man inte är riktigt säker, det skulle kanske kunna hända, det skulle kanske faktiskt kunna vara verklighet. Det finns ett hål i verkligheten är Maries novellsamling från 1986 och den sammanfattar fint alla hennes romaner. Om man bara ska läsa en bok så är min absoluta favorit ändå Musselstranden. Underbar!