 |
[quote]Lev, beordrar han i tysthet kaninen. Om du lever är allting möjligt. Det som gått snett kan rättas till.[/quote]
Tristan är den unge mannen som ska initieras in i jaktlaget i den lilla franska byn. Jaktturen förändras i ett slag när en av de äldre männen, Dumestre, ramlar ned i en raserad gruvgång. De andra männen går för att hämta hjälp och kvar blir Tristan och den lilla skadeskjutna kaninen som han fångat i sin jaktväska.En rasande storm nalkas och kampen för att rädda både sig och sin jaktkamrat börjar. Kaninen (som är en talande kanin precis som djuren ska göra i en fabel) påminner Tristan om att gångarna i jorden kan vara både faror och skydd.
[quote]Vid hotande fara finns ingenting som går upp mot ett gryt.[/quote]
Så startar kammarspelet. I det trånga grytet blir de två männen utlämnade till varandra och kaninen observerar och kommenterar. De yttre ramarna i boken är spännande och dramatisk med både ras och översvämningar men det är tankarna och de filosofiska reflektionerna som lyfter den här romanen. Här varvas två tydliga röster, det är Tristans och kaninens. Kaninen ser människornas handlingar utifrån och ifrågasätter människornas livsval. Tristan funderar mycket kring sin uppväxt och det som format honom till den man han nu är. En av reflektionerna som jag fastnande för var dem om hur språket påverkar identiteten. Tristan funderar över sin uppväxt med en sjuk mor och efter hennes död reser han till London för att studera.
[quote]Ibland känns det rent av som om ansiktet och kroppen förändrar till följd av språkinlärningen. Engelskan har trängt in i honom och Tristan känner sig nu befriad från sitt gamla skal. Hans röst är annorlunda. Han föds på nytt. [/quote]
I London träffar han Emma och tillsammans flyttar de till den lilla franska byn. Hon skriver böcker och vill inget hellre än att komma med i bygemenskapen. Hon är den som uppmuntrar Tristan att söka sig till jaktlaget trots att han inte känner sig bekväm tillsammans med andra, han trivs bäst med en bok. Skrivandet och läsandet har en stor och viktig roll i den här romanen, jag kan inte undanhålla er ett sista citat som beskriver hur Tristan tar sig an läsandet av en engelsk roman. Läsningen som tröst, som tidsfördriv i väntan på att det verkliga livet ska kunna börja.
[quote]Han tar upp sin bok och börjar läsa där han slutade, på första sidan, den oöverstigliga första sidan som han den här gången tar sig igenom utan ansträngning, utan att begripa något mer, seglande på meningarnas yta, … i sin löjliga sängs ömkliga farkost. Han läser, vänder blad, fortsätter framåt som när man ror och hugger i rent mekaniskt … . [/quote]
Jag kan lova att den som läser den här fina franska romanen inte behöver hugga i och kämpa, läsningen flyter på med sina korta kapitel och är heltigenom lustfylld. Trots att den är både sorglig och vemodig så finns där någon underliggande ström av hopp om förändring, hopp om att det går att börja om. Fabeln är en sedelärande form och sensmoralen är tydlig, det finns hopp om mänskligheten. Det känns fint.
Leave a Comment