falafelkungen är död – sorgligt och säreget om en familj i sönderfall

Jag har inte hans rygg, hans hand eller  hans lukt. Allt har försvunnit ifrån mig. 

Falafelkungen är död och hans hustru Simona har lagt sig på allmänningens fotbollsplan för att vänta på katiusjan – de libanesiska raketerna – som avfyrats för att förinta den lilla staden i norra Israel. Det är natten innan hennes makes dödsdag, han har nu fattats henne i sex långa år. Trots att hon har de sex barnen som påminnelse om honom så kan hon inte hitta tillbaka till livsglädjen. Hon längtar efter den sorglösa femtonåringen som såg sin tillkommande, som kände skrattkornen i magen explodera, spricka upp i ett lätt, vitt fluff.

Bekymmer var det som satt som två torn på vardera axeln på andra människor och hindrade dem från att vrida på huvudet. 

Det finns många saker som jag gillar med den här romanen och en av dem är användandet av oväntade bilder. Kärlek som popcorn eller bekymmer som torn som skymmer sikten är bara några exempel. Djupaste allvar som berättas med ett ofta lekfullt språk gör den här skildringen över familjen Dadon mycket läsvärd.

Romanen av Sara Shilo är skriven i fyra delar, det är änkan själv och fyra av hennes barn som berättar i var sina kapitel och den utspelar sig under en enda dag. För mig blev det närmast som fyra långnoveller som flätades samman, delarna kan mycket väl läsas var och en för sig och fortfarande både gripa tag och engagera. Familjen, som har mist sin trygghet och materiella välstånd när fadern dog, har svårt att anpassa sig till ett annat liv och den äldste sonen har på många sätt tagit faderns roll. Inte enkelt för en ung man. Alla syskonen hanterar sin förlust och sin sorg på olika sätt och emellanåt blir jag irriterad på modern som önskar lämna sina barn åt sitt öde. Hon är så instängd i sig själv att hon tror att Öronen hade Gud gett henne bara för att hon skulle kunna lyssna på sitt eget hjärta. 

Det här är den första romanen jag läser från Israel som skildrar de nordafrikanska judarnas liv i landet. De är illa sedda och har svårt att passa in, de blandar in arabiska ord i språket och ses av majoriteten som lägre stående. Man kan tro att det här skulle kunna vara en roman med en politisk agenda som tar över men det är mest av allt en gripande skildring av en familj i sönderfall. Sorglig och säregen.

Lyran, GP och Sydsvenskan har också läst.