Klassiker i blindo: Swanns värld (Marcel Proust)

Under rubriken ”Klassiker i blindo” gör bloggen det omöjliga, nämligen tar sig an böcker om vilket allt redan är skrivet, av generationer av litteraturdoktorander dessutom. Här görs dock en dygd av vår dåliga allmänbildning och läsningen sker i blindo, dvs utan googlande och läsande av eventuella förord. Istället tar vi i efterhand och kollar Wikipedia för att se om vi fattat rätt.

Läsupplevelse:

Swanns värld är alltså första delen av På spaning efter den tid som flytt (sju band). När jag gick på gymnasiet vill jag minnas att filisofiläraren ställde detta verk mot Hemingway. Proust skulle vara en absolut motsats till Hemingways adjektivfria, dialogbaserade prosa. En detaljfokusering utan dess like målades upp av läraren och jag har sedan dess aldrig känt något sug efter Proust, tills en bekant påstod att På spaning var en av hans absoluta höjdpunkter vad gäller läsupplevelser. Projektet inleddes med viss bävan men faktiskt var inte denna del ett så hårt jobb som befarat.

Swanns värld är uppdelad i tre delar – en redogörelse för berättarens sommarvistelser som barn i Combray, en liten landsortsstad, en kärlekshistoria mellan Swann och Odette och en kortare epilog som knyter ihop de två första delarna. Formen är målande med mängder av liknelser, samt analytisk. Om man börjar med barndomsskildringen så ser berättaren tillbaka på sin barndom genom den vuxnes ögon (det hela startar med den berömda madeleinekakan som ger honom en flash-back via smaken). Det handlar mer om förnimmelse av barndom än om barndom. Invävt ligger också en ganska humoristisk betraktelse av franskt samhällsliv för välbärgade borgare och i Swanns umgänge även societeten. Sedan analyseras konst, kyrktorn, musik, natur etcetera. Sammantaget blir det ett skönt flöde. Det som jag uppskattar minst är väl utläggningarna om kyrktorn, men Prousts ”människokännedom” som får sitt uttryck i träffsäkra analyser och påståenden är väldigt läsvärd. Sedan är som sagt skildringen av det sysslolösa borgarlivet komisk. Proust är något av en elitist och kultursnobb.

Berättelsen om den ytterst välbärgade Swann tar oss sedan tillbaka till Paris och tillbaka i tiden. Swann är en osentimental kvinnokarl när Odette, som inte är hans typ alls, lägger an på honom. Sedan följer en dissektion av kärlekens olika faser – förälskelse, svartsjuka, avklingande. Proust vänder och vrider på stackars Swann och dennes rent fysiska värld som bokstavligen krymper till den värld som på något sätt anknyter till Odette. Proust driver en osentimental tes om jag läser honom rätt – kärleken är en psykologisk villfarelse. Redan i del ett har han hyllat romanfiguren på fysiska personers bekostnad, då kontakter mellan de senare begränsas till de observationer och tolkningar vi gör av varandras handlingar. Swann betraktar frenetiskt Odette under de tidsfönster han ”har tillgång” till henne, men utanför detta tidsfönster är det hans ytterst bristfälliga gissningar som får fylla luckorna. Vi (och Swann) får veta att Odette är en lätt skandaliserad kvinna som utnyttjar honom ekonomiskt. Det är inte detta utan paradoxalt nog ett ytterst vardagligt vittnesmål om att Odette faktiskt tänker på Swann under de perioder de inte ses som får hans fixering vid henne att klinga av.

I del tre är trots Swanns ”tillfrisknande”, av någon anledning som troligen asvlöjas i senare band, han och Odette gifta och deras dotter Gilberte är nu föremål för berättarens kärlek när de som barn, övervakade av guvernanter, leker tillsammans på Champs-Élysées. Jag vill inte göra er alltför deprimerade, men kan avslöja att det spirande förhållandet uppvisar påfallande likheter mellan Swanns och Odettes.

Facit:

Wikipedia låter oss veta att självaste Nobelpristagare André Gide refuserade första delen, men sedan bad om ursäkt och skämdes när han läste den av Proust själv bekostade utgivningen. På spaning är en av modernismens stora verk och huvudpersonernas passivitet med avseende på yttre påverkan och det resonerande berättandet på bekostnad av ”handling” är idag ytterst bekanta grepp men vid tiden för utgivning banbrytande. Teman i sviten är hur vi förhåller oss till minnen, separationsångest, konstens natur, homosexualitet (Proust höll sin homosexualitet dold hela sitt liv). Jag fick gå till engelska wikipedia för att över huvud taget hitta något substansiellt, men tycker nog att även den är lite tunn om man inte är ute efter sammandrag av handlingen i böckerna, som vi ju är överens om är sekundär. Nåväl, del två ligger hemma i stan och väntar som ett numera något mindre dåligt samvete. Det skall bli kul!

Jo just det, en lustig detalj från svenska wikipedia är att Combray är ett fiktivt namn. Proust skriver om den faktiska staden Illiers som 1971 döptes om till Illiers-Combray. Se där en vacker korsbefruktning mellan dikt och verklighet som borde falla Proust i smaken.

/Gästbloggare M