Sweet Tooth – Ian McEwan är sådär översmart

Serena Frome är en ung biskopsdotter som värvas till MI5 under sina matematikstudier på Cambridge. Hennes egentliga intresse är att läsa skönlitteratur, något som kommer till användning i operationen Sweet Tooth som skall kanalisera pengar till unga Sovjetkritiska kulturarbetare. Det är nämligen tidigt sjuttiotal, med post-hippie-strömningar som inte direkt är i samklang med den engelska underrättelsetjänstens krigstidsvärderingar. Det är också tiden för små men dock framsteg på jämställdhetsfronten och att Serena över huvud taget kan ta steget från sitt administrativa sekreterarliknande jobb till att ha en agent på fältet är nytt. Det hela utvecklas sedan till en kärlekshistoria med inslag av svek och under resans gång har McEwan kunna excellera i en beskrivning av en samhällelig brytningstid, ett lysande porträtt av Serena, en pastisch på Le Carré, diskussioner runt läsande och visar det sig genom en litteraturteknisk knorr på slutet i ännu högre grad skrivande.

Om vi börjar med ”kvinnoporträttet” så gör McEwan Serena till en envis, pragmatisk, transparent men samtidigt svårförståelig person. Berättelsen i jagform börjar med att utelämna vad som anses oviktigt från uppväxten. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, men man tycker om denna reaktionära och naiva kvinna och man lär känna henne trots att hon är märkligt distanserad från sin läsare. Genom henne ser man sedan den fruktansvärt föråldrade världen av överklassmän på MI5, en redan uppenbart dödsdömd ordning. Den manuella hanteringen av data – personakter, filer – ger ytterligare tidsmarkering. Ett grått London tar oss till Smileyland, men vi ser det från grodperspektiv den här gången. Även den dubbelagent som figurerar i bakgrunden är en perifer figur och Karla är långt borta. Agentvärlden lämnas så småningom till sitt öde för berättelsen om den författare som sig själv ovetandes subventioneras av MI5. Man förstår inte vad Serena ser hos den självtillräcklige, numera nyrike, vars banala noveller och kortromaner vi får återberättade (eller också är jag svartsjuk; man blir som sagt ganska förtjust i Serena). Hon har också själv starka synpunkter på hans produktion och allmänt tydliga åsikter om vad som är läsvärd skönlitteratur. När historien så småningom går mot sin upplösning och McEwan är sådär översmart skulle Serena haft invändningar. Och McEwan vet det.

PS: Man får aldrig riktigt klart för sig vad Serena gör idag, men jag hoppas hon har en bokblogg.

/Gästbloggare M