Patti Smith på Liseberg idag

Det var en ganska bra söndagsintervju med Patti Smith i GP idag, skriven av gubbrockaren Johan Lindqvist av alla (i sann gammelgöteborskt småstadspatriotisk anda gjordes det dock till ett huvudnummer att Patti använder Hotell Eggers i en kommande bok; snälla kan vi inte bara sluta med det där – har vi inte slutat med det redan förresten?). Nu var det ett tag sedan jag lästeJust Kids, så det kanske blir svårt att motivera men ärligt talat förstår jag inte varför den blev så enormt rosad. En teori är att många rescensenter är svårt präglade på New York-scenen från sena sextiotalet till mitten av sjuttiotalet. Hänger man med bättre i namedroppingen så kanske denna biografi över Robert Mapplethorpe blir mer än en välskriven och rak berättelse.

Själv har jag ett lite ambivalent förhållande till just denna scen och kanske framför allt Patti. Tolv år gammal spelade jag sönder de första Sex Pistols- och Clashskivorna och svor att aldrig lyssna på en långhårig musiker igen (för er som inte var tolv år vid denna tid så var en av poängerna med punken att göra upp med arenarock, treminuters gitarrsolon och de därmed förknippade frisyrerna då). En kompis hade en av de tidiga Ramonesplattorna och i denna kontaktyta med New York-punken började det bli lite jobbigt. Man förstod att de var hårda (så här i efterhand var de med sina motorcykeljackor rakt från gatan betydligt hårdare än Londonslynglarna som klätts av sina managers), men de var långhåriga och musiken hade tydliga trådar bakåt åtminstone till femtiotalet. Och Patti då som generöst kategoriserades som punk (det fanns runt 1977 ett otillfredställt medialt behov av punkare) men lät som allt annat än den brittiska tvåminuterspunk jag så gärna hade velat att hon skulle låta som.

Tillbaka till Just Kids, i vilken hon bekräftar mina misstankar så här trettiofem år senare. Hon är hippie, New York-scenen är artie och själva boken handlar om konstnärer. Herregud, punk handlade ju just om att inte vara konstnär utan att vem som helst som vill kan (i GP-intervjun är hon förresten elitistiskt skeptisk till gör-det-själv-kultur på nätet). Tolvåringen i mig känner sig återigen sviken av stackars Patti trots att hon troligen aldrig någonsin själv hävdat någon samhörighet med den brittiska punkrörelsen som väl snarast apade efter sina föregångare från New York. När hon amerikanskt artigt skriver om sina kollegor, inte bara Mapplethorpe, är det intressant och trevligt, men ärligt talat är t ex Lemmys skrönor i ”White Line Fever” väldigt mycket roligare. Och han är ändå en av de långhåriga.

PS. Omslaget till ”Horses” är fotograferat av Robert Mapplethorpe och obeskrivligt coolt. Någon gång skall tolvåringen växa upp och lära sig tycka om denna skiva som enligt Wikipedia är ”protopunk” och ständigt kommer med på listor över de bästa rockalbumen genom tiderna.