Clothes Clothes Clothes Music Music Music Boys Boys Boys (Viv Albertine)

Titeln är ett citat från Viv Albertines mamma när hon sammanfattar tonårsdotterns intressen. Historien börjar dock redan i barndomen då Vivs familj anländer till London efter att hennes franske far och engelska mor bott först i Kanada och sedan Australien. Pappan är frånvarande och våldsam, föräldrarnas äktenskap är misslyckat och de är fattiga. Viv hör Beatles och John Lennon är en annan typ av man som bryter med femtiotalets könsroller. Musikintresset är fött och hon tillbringar sjuttiotalets första hälft med att följa Stones, Kinks, Bowie, Marc Bolan. När punken briserar är hon på rätt ställe vid rätt tidpunkt. På art school, denna popfabrik, träffar hon Mick Jones maniskt sysselsatt med att sätta ihop det band som så småningom blir Clash (Gästbloggarns absoluta favoritband sedan tolv års ålder by the way). I Vivs kök samlar manager Bernie Rhodes Clash för möten. Ja, ni fattar, det är coolt. Viv träffar dessutom konkurrenterna Sex Pistols, där Sid Vicious figurerar i utkanten som Johnny Rottens polare. Det här är guldåldern för DIY (Do It Yourself) och Viv skaffar en gitarr och startar ett band med Sid (det legendariska icke-bandet Flowers of Romance). När Sid så småningom sparkar henne tar hon heroin för första och enda gången. Med Johnny Thunders. Ja, ni fattar, det är coolt. Inte heroinet då, men resten. Misslyckat sex med Johnny Rotten och Steve Jones? Check.

Nåväl, så småningom ansluter Viv till Slits, den ”första” tjejpunkgruppen. Viv är organisatören, den amitiösa, när fjortonåriga sångerskan Ari Up är totalt utom kontroll. Efter en kaotisk turné som back-up till Clash tar förhållandet med Mick Jones till sist slut. Slits hänger på punkens korsbefruktning med reggae och när första albumet spelas in är det experimentell musik, inte treackordspunk. Jag minns till min förvåning namnen på orginalmedlemmarna, men inte att en ung Neneh Cherry anslutit (efter att Don Cherry åkt med Slits på turné) när bandet efter ett andra album splittras. Viv är vilsen, flyttar hem till sin mamma och livnär sig som aerobicsinstruktör (sic) några år. När hon samlar ihop sig kommer hon in på filmskola och sedan följer några framgångsrika år som regissör av musikvideor och reklamfilmer. Det är åttiotal, hon träffar en yngre man – en reklamtecknare av något slag om jag minns rätt – och hon vill skaffa barn.

Här någonstans rasar livet ihop, först genom ett antal års tröstlösa försök med hormonbehandlingar och provrörsbefruktningar och, när hennes dotter till slut som genom ett mirakel föds, Vivs livmoderscancer, påföljande behandling och depression. Familjen flyr London och i Hastings lämnar Viv så småningom livet i soffan för ett hemmafruliv med tennis och drejkurser. Efter ett decennium av anonymitet gör sig hennes behov att uttrycka sig påmint. Som snart femtioåring köper hon en gitarr och lär sig spela igen. Hennes man motsätter sig att modern till hans barn sätter sig själv i första rummet och äktenskapet havererar. Viv flyttar tillbaka till London, ger ut skivor och skriver sin biografi. Hon vägrar naturligtvis att arbeta med en spökskrivare och sparkar sin agent när denne insisterar. DIY.

Det finns så mycket som är bra med den här boken. Jag skall inte säga att den är brutalt ärlig för det är den inte i alla avseenden. Den är frispråkig om punkåren. Den medelålders skribenten ser sig själv och övriga på scenen som de unga, naiva, personer de var och kan förhålla sig fritt till dem och avslöja saker som är långt ifrån hennes senare normala liv. Det som ligger närmare det hon gör nu – allt eget musikskapande – känns mer restriktivt beskrivet. Men uppväxttiden, punkåren och den egna kraschen, samt kontrasten mellan de fria åren och hemmafruåren är suverän sträckläsning.

Och Clash Train in Vain handlar om henne, bara en sån sak. You didn´t stand by me, no not at all.

Slits debutalbum
Vivs soloalbum

/Gästbloggare M