och snön smälter på Hester Street

Och snön smälter på Hester Street börjar med en glamorös och överdådig fest i tidningsmagnatens hålldam, den avdankande filmstjärnans strandhus utanför Los Angeles. Med sina 118 rum, golv i marmor och badkar i guld sätter Daisy Waugh miljön som bildar den yta som människorna i den här romanen ska förhålla sig till. Det är sent 20-tal och filmindustrin blomstrar, börsen går på högvarv och det är egentligen bara den pessimistiske Charlie (Chaplin) som menar att det är en orimlig börsbubbla som snart kommer att spricka. Inledningen ger mig en Great Gatsby-känsla och den känslan är inte helt fel, bakom det närmast galna festandet döljs en mörk baksida, under all rekvisita gömmer sig sorgen. 

Huvudpersonerna är paret Max och Eleanor Beecham, Hollywoods vackra älsklingar som har både karriär och ett lyckligt äktenskap. De bor i en fashionabel villa granne med Gary Cooper och arbetar båda i filmindustrin. Hon är avgudad skådespelerska och han eftertraktad regissör. Deras judiska immigrant-uppväxt på Hester Street, NY, är långt borta och nödvändig att hålla hemlig. Minnet av barnet med ögon som turkoser, de som kunde smälta snön på Hester Street, som de fick som tonåringar förföljer dem båda och Eleanor bestämmer sig för att försöka spåra deras saknade dotter. Det finns en önskan om att börja om, att vara ärlig mot sig själv och när den stunden kommer i parets liv så är önskan så stark att förnuftet inte finns där.  

Paret personifierar drömmen om Amerika – landet där alla kan lyckas, landet där hårt arbete och företagsamhet lönar sig men också landet där det gäller att upprätthålla en fasad. Att skapa sig ett nytt liv kan betyda att man måste lämna sin bakgrund helt bakom sig och glömma att landet där allt är möjligt bygger sin rikedom på invandrare som utnyttjas för svältlöner. Just beskrivningarna av New York i tidigt 1900-tal tyckter jag särskilt mycket om, det, och den tickande bomben som påverkade hela världen 1929 som lgger som en skugga över berätelsen gör att det här blir något mer än en vanlig dussinfeelgodare. 

För dem som kan sin hollywoodhistoria under stumfilmseran så finns här säkerligen en hel del research att upptäcka, jag själv är urdålig på film men Greta Garbo och Charlie Chaplins namn känner jag trots allt igen, man får också möta en allt annat än smickarnde bild av Joseph Kennedy. Just användandet av verkliga levande personer som persongalleri tycker jag kan vara svårt i romaner, i den här boken tycker jag att det funkar men ibland lyser journalisten Waugh igenom. Hon har läst in sig på sitt ämne, helt klart.  

 Jag sträckläste!