Tove Jansson skulle fyllt 100 i år och jag läser om alla hennes texter. Med turen kommen till Sommarboken sätter jag mig till rätta i trädgårdsstolen och njuter. Jag vet att de 22 korta kapitlen kommer att ge mig både småfniss, funderingar om det allra allvarligaste och en vacker skildring av vänskapen mellan ung och gammal. Sophia sommarbor med sin pappa och farmor på en ö i Finska viken och längst ut i havsbandet blir livet avskalat, bara kärnan i den mänskliga existensen blir kvar: fiska och fantisera, läsa och leka, fundera över livet och döden. Och vänskapen som överträffar kärleken – den som både kväver och är alldeles nödvändig. Livet på ön kretsar kring farmodern och Sophia, pappan blir precis som pappan i muminböckerna den världfrånvände mannen med stora projekt och särskilt småler jag när han ska anlägga en trädgård på ön. Han går in för det med liv och lust och fraktar både jord och växter, de vilda växterna skyfflas undan. De har anpassat sig och överlevt på ön i många hundra år, klematisen och rosorna har det inte lika lätt. Jag påminns om min egen trädgård som skövlad av sniglar, rådjur och grävling numer bara består av det som överlever.
Kärleken till det växande, till naturen och havet är ett genomgående tema i de 22 novellerna som formar en roman och särskilt fint tycker jag hon beskriver spökskogen med sitt mossgolv:
Det är bara bönder och sommargäster som går i mossan. De vet inte, det kan inte nog upprepas, att mossa är det mest ömtåliga som finns. Man stiger där en gång och mossan reser sig vid regn, den andra gången reser den sig inte. Den tredje gången man går över mossan är den död. Någon gång i juli brukade mossan pryda sig med ett lätt och långskaftat gräs. Vipporna öppnade sig på exakt samma avstånd från marken och gungade tillsammans i vinden som inlandets ängar, då var hela ön täckt av en slöja doppad i värma, knappt synbar och försvunnen om en vecka. Ingenting kunde ge ett starkare intryck av orördhet och ödemark.
I Bonniers klassikerupplaga så har Boel Westin skrivit ett fint förord till Sommarboken och även om man läst boken förut så är det värt att plocka upp just den här för att få den texten till livs. Hon skriver insiktsfullt och lättläst om Tove Janssons liv och författarskap – en bra introduktion till fortsatt läsande. För läser Tove Jansson det gör ni väl alla? Jag ska skicka min pocket vidare till en farmor som jag vet kommer att uppskatta den här klokboken.
På kulturkalaset kan man den 16 augusti lyssna till symfonikernas föreställning
En fantastisk liten skatt den här boken .) Jag läste den häromdan. Igen. Egentligen ska man läsa den varje sommar 🙂 Jag tror man tar till sig något nytt varje gång!
Underbart med böcker som man kan läsa många gånger och varje gång är den ny.
Jag har tagit som tradition att läsa Sommarboken varje sommar. Tog upp den idag igen 🙂 Alldeles underbar!
Då är sommaren kommen!
Fina Anna. Jag tror att du är tankeläsare. Blev så inspirerad av ditt inlägg om Sommarboken att jag bestämt mig för att köpa den – och så idag kom den med posten. Tusen tack. Inte för inte fick du resultatet inspiratör på bloggtestet. Själv är jag en dagboksbloggare men det visste jag redan.
Så kan det gå. Dagboken är en viktig, viktig bok. Sommarboken kan ses som en dagbok också, skulle kunna var en blogg faktiskt 🙂