Tidskriften Karavan firade 20 år med ett nummer fyllt av 20 författare från hela världen. Med tidskriften i min hand så är det svårt att inte ropa hurra! Här finns mängder av författare representerade som jag läst eller som jag vill läsa.
Värmer upp med en intervju med Ama Ata Aidoo och på frågan varför hon en gång började skriva svarar hon: Jag ville skriva för att utöka världens förråd av berättelser. Därför att jag älskar goda berättelser.
Av den här västafrikanska författarinnan har jag tidigare endast läst romanen Changes som jag bara har vaga minnen av. Tydligen tyckte jag om den för den har fått stå kvar i min hylla, något som inte är alla böcker förunnat… Den korta novellen Tro det eller ej som publiceras för fösta gången på svenska i Karavan handlar om ett förvirrat ungt par. Kvinnans släktingar är besvikna eftersom både deras barn är pojkar, i mannens släkt räknas enbart pojkar och de ser det aburda i det hela och får sig ett gott skratt. Lika muntert är det inte några veckor senare när kvinnan åter är gravid. Hur ska de nu göra?
En sedelärande historia om hur viktigt det är att kunna se saker från två håll och att hur man än vänder sig så måste man slutligen välja. Jag fastnade för några rader om tiden, det får bli mitt citat:
Därför ska ingen säga något till någon om tid, inte någon gång, inte
någonstans och inte under några omständigheter.
En minut som tänjer ut sig till en hel dag…
Ett år som krymper till en månad…
För att inte tala om de där veckorna som aldrig tycks veta om de kommer
eller går?
Jag håller tummarna för dem ikväll.