Italien vs England?

” ’A IURNATA è ’nu muorzo” – dagen är en munsbit konstaterar mäster Errico i sitt finsnickeri i den fattiga stadsdelen Montedidio, Neapel. Det är mitten av femtiotalet och Pojken har kommit för att göra sin första dag som lärling, av tryckaren i samma kvarter har han fått en pappersrulle och Pojken tecknar ned sina tankar på den. ”Jag skriver på italienska för att det är tystlåtet och jag kan skriva ned vad som hänt under dagen, utan att napolitanskan väsnas runt omkring.” Hos mäster Errico huserar också skomakaren Rafaniello i ett hörn och de blir under pojkens trettonde år hans trygga vardag. Mäster läser tidningen högt, Rafaniello berättar om kriget, andra tider, andra platser och drömmer om att vingar ska vecklas ut ut puckeln på ryggen så att han kan flyga till Jerusalem. Samtidigt lär han Pojken att det är viktigt att leva här och göra gott i vardagen.

Rafael – ärkeängeln har ett särskilt uppdrag i boken om Pojken och det är att vara en kontrast till fadern. Pappan talar dialekt, sliter i hamnen samtidigt som han lär sig att läsa och skriva italienska, mamma är sjuk i gulsot och blir allt sämre, pojkens drömmar och hopp om en framtid fästs vid en vackert snidad bumerang som han fått i födelsedagspresent. Uppe på takterrassen hittar han ett eget rum där han kan se himlen, kvarteret är trångt och bullrigt men under stjärnorna på terrassen kan man få ro och avskildhet. Tillsammans med grannflickan Maria undersöker han kärlekens mysterier och tar steget från barndom till ungdom. 

Erri de Luca använder ett fantastiskt vackert bildspråk när han berättar sin historia om Pojken i Montedidio som blir vuxen snabbare än han hinner att förstå och berättelsen har så många tänkvärda små passager. Som avslutning bjuder jag: