oceanen vid vägens slut – här läses det utanför zonen
Ja, inte är det riktigt bekvämt att lyssna på Oceanen vid vägens slut. Början startar så fint, det är en snart femtioårig man som ska resa på en begravning och bestämmer sig för att ta en sväng på landsbygden. Han hamnar vid sitt barndomshem som är rivet sedan länge men grannhusets damm, den som tycktes stor som en ocean då när han var sju, finns kvar. Sittandes på bänken kommer minnena tillbaks. Det är då som den här berättelsen börjar hemska till sig: döda som går igen, övernaturliga djur och ett hål i foten. Ett så otäckt hål i foten att jag blir mörkrädd bara av att tänka på det. För att inte tala om skogen, oceanen och alla varelser. Egentligen inte alls min typ av bok. Inte alls. Jag är ju den lättskrämda typen och drömmer hemska mardrömmar. Pojken reciterar sånger från Alice i Underlandet för att besvärja det otäcka och så är det med den här boken, det är bara att handlöst slänga sig ned i kaninhålet. Hoppa i oceanen, flyta med strömmen och sjunga en stump för att hålla sig flytande.
Så finns där kärleken till böcker och läsning som ett stråk i den här historien och där fångar Gaiman mig totalt, i den lille pojken som har en bok med sig vart han går. Allt han kan har han lärt från böckerna och de är både instruktionsbok, tröst och verklighetsflykt. Neil berättar i intervjun från Kulturhuset att han var just en sådan liten pojke som blev visiterad av föräldrarna innan de åkte på kalas. Det var ju meningen att han skulle umgås, inte läsa. En sådan sort är jag själv också, jag umgås bara om jag måste. Konstigt att jag valt ett yrke där man träffar människor hela tiden, hmmmm. Stickspår!
Imorgon kommer intervju med Neil Gaiman på babel och det ska jag förstås se. Han skriver med en intensitet och skärpa som är fascinerande och jag är verkligt glad att jag bestämde mig för att läsa utanför zonen. Bekvämlighetszoner är till för att utmanas!
Hålet i foten fick mig nästan att spy. Det var både fruktansvärt obehagligt och äckligt. Jag har inte hunnit läsa ut boken ännu (det är min bussbok), men det finns vissa ställen där pulsen har skjutit i höjden.
Eller hur. Jag får nästan försöka glömma den här boken snabbare än kvickt.
Det kan verkligen vara kul att vidga vyerna lite! Jag gör det mycket i bokcirkeln jag är med i, för där turas vi om att föreslå böcker.
Den här vill jag läsa, för övrigt. Har hört mycket bra om den, alltså! 🙂
Bokcirklar är finemang på många sätt. Jag gillar att prata om böcker 🙂
Låter egentligen inte som en bok för mig, men eftersom du tyckte den var bra utan att vara en sådan typ du brukar läsa, kanske det är en bok värd att pröva! Inte heller jag tillhör de överdrivet socialas skara för övrigt 😉
Tycker du ska pröva på. Hans språk är glimrande!
Great minds osv. osv. Köpte den här boken för ett par dagar sedan …
Jag ska se babel ikväll. Great minds … Ha, trendföljare, eller skapare?
Tyckte också mycket om den, men önskar litegrann att jag inte läst det där med hålet i foten, hu! Funderar på att ha den i min jobbokcirkel i höst, tror att den skulle funka som cirkelbok. Jag känner också igen mig i Gaimans beskrivning av pojken och sig själv, umgås också ofta hellre med fiktiva karaktärer än verkliga och jag har också valt ett sånt där yrke där jag träffar folk hela tiden. Märkligt och kanske tursamt 😉
Vissa saker i den här romanen kommer jag nog sent att glömma. Särskilt som jag läser den här sortens böcker så sällan. De blir ruskigt otäcka när man inte är van …
Och du lyssnade på den, alltså? Detta är en bok jag nog inte klarat av att lyssna på, utan att kunna läsa lite snabbare med ena ögat stängt när det blev för läskigt.
Jag älskar också det här med att pojken ständigt använder böcker som tröst och sällskap och ledsagare.
(vill också smuggla med mig böcker när jag ska på kalas som inte är min grej…en kindle går utmärkt att stoppa ner i väskan 😉 )
Jag minns hur ja satt under bordet och läste på kalas. Och lyssnade på vuxenpratet också förstås.