Författaren i familjen är en typisk söndagsroman. En så’n där bok som man behöver en ledig dag för, som när man börjat läsa inte går att sluta. Grégoire Delacourts debut är samtidigt både lättsam och fylld med djupaste allvar. Han berättar om Édouard som när han är sju år gammal läser upp en vers på familjemiddagen och plötsligt har han blivit författaren i familjen. Han blir hoppet om förändring, hoppet om ett annat, spännande liv.
När jag var åtta år hade jag inget att skriva om längre.
Barndomens lyckliga tillstånd där allt är möjligt vittrar snart bort, familjen faller sönder allt mer och Édouard skickas på internatskola. När han kommer hem efter studenten har hemmet upplösts. Pappa har flyttat hem till sin mor ovanpå familjens affär, mamma drömmer om att bli ung igen, den handikappade lillebrodern lever på institution, lillasyster önskar bara bli vuxen. Och Édouard ska bli författare, han går in för det med liv och lust men orden kommer inte lika lätt, han tänker sig en bana som revisor som reservplan. Det går inte heller något vidare, vad ska han egentligen bli när han blir vuxen?
Det här är en berättelse som sträcker sig över tre sekel och det är korta skisser, korta glimtar av Édouards liv som passerar förbi. Jag drabbas av den melankoliska tonen där kärleken mellan familjemedlemmarna finns men inte uttrycks, fadern skruvar av sin hörapparat och försvinner in i sig själv precis som brodern som blir mutist. Det är Édouard som har orden i familjen, det är han som ska förvalta familjen pund, han som ska vara författaren i familjen. Han försöker skapa sig en egen familj men också i den råder tystnaden. Han har haft hela familjens hopp på sina axlar och det är ingen lätt uppgift, inte ens när han lyckas i reklambranschen känner han sig lika uppskattad som den där sjuårige pojken som bugade till applåder efter att ha skrivit och läst upp en vers på rim.
”Det är en bra bok men den är svår att skriva om” sa en vän på FB häromdagen och så rätt hon har. Jag sträckläste och tyckte mycket om både språk, form och själva berättelsen. Sedan blev det svårt att få ihop en liten text, jag vet liksom att jag gillade men exakt vad? Det är ju synnerligen tacksamt för en ordnörd att läsa en bok om författare och författarskap, jag faller pladask varje gång. Sekwa har en näsa för böcker om läsande och skrivande och det tackar jag särskilt för.
Leave a Comment