elvaåringen – Staffan Westerberg

Jag hör till vilseipannkakangenerationen – vi som växte upp på sjuttiotalet och såg på indoktrinerande dockteater på TV2 och var rädda för utsugarkapitalisterna i form av storpotäter. Det blev ju människa av mig ändå trots dessa trauman men Staffan Westerbergs röst är för evigt förknippad med Vilse. 

Rösten finns där och hindrar mig från att höra, den fjärmar mig från berättelsen till en början och jag bestämmer mig för att lyssna om, börja om. Jag vill inte att något ska komma mellan mig och texten. Mellan mig och föreställningen.  Elvaåringen är en fantastisk, poetisk betraktelse över det faktum att  man kan vara många åldrar i en kropp samtidigt. Westerberg berättar innerligt och mycket sorgligt om sin barndom, funderar över kärleken och konsten. Livet och döden. Jag är glad att jag lyssnade, Staffan Westerberg framför sin text som på en scen och musiken som bryter av mellan kapitlen lyfter hela inspelningen. Som tur är finns den i SR:s arkiv. Klicka er dit och lyssna på en konstnärs självbiografiska resa, han använder orden på et sätt som man sällan hör och tonen är sorgesamt finurlig.