trollkarlens hatt – Tove 100

När jag lyssnar till Mark Levegoods finlandssvenska inläsning så minns jag plötsligt de japanska tecknade serierna som var så populära när dottern var liten. Inser snart att flera av de berättelserna är hämtade just från Trollkarlens hatt. Boken skildrar gruppen av varelser som befolkar Mumindalen och Mumintrollet har t ex inte alls lika stort utrymme som i Trollvinter. Boken börjar med att familjen går i ide och när de vaknar är det vår, alla vännerna är på plats och hela sommaren ligger framför dem. De hittar en svart hatt som är förtrollad och allt som är i närheten av den blir alldeles oförutsägbart. Kapitlen är avgränsade äventyr i sommaren, lekfullt tramsigt och lite farligt, närmast som noveller. Av de muminböcker som jag läst i vuxen ålder så är det Trollkarlens hatt som hittills är mest barnbok. Språket är förvisso inte helt barnläsarvänligt i texten från slutet av 40-talet men miljöerna och äventyren är lätta att känna igen också för barn idag. Jag gillar humorn och jag gillar språket som används så uppfinningsrikt. Fantasin är hela tiden närvarande och som alltid så smyger Tove Jansson in finurligheter som är riktade till den vuxne läsaren.  Något kan jag sakna vemodet och livsvisdomen som finns ännu mer uttalat i de senare böckerna. Det skymtar till,  det anas men i grundtonen så uppfattar jag Trollkarlens hatt som en levnadsglad och lekfull roman som kan läsas av både barn och vuxna. Allra helst tycker jag förstås att barn och vuxna ska läsa den här tillsammans, den passar verkligen bra att prata om.