Då har jag på det sista skälvande dygnet i Japan läst ut den helt omtumlande romanen A Tale For the Time Being. Den stora oceanen förbinder den sextonåriga Nao och den medelålders författaren Ruth och berättelsen flyter fram och tillbaka mellan British Columbia och Tokyo. Ruth har lämnat storstan bakom sig och flyttat till en ö utanför Kanadas kust, hon funderar mycket på om det verkligen är platsen för henne. På en av hennes dagliga promenader hittar hon en påse på stranden, väl inpackad i flera lager ligger en Hello Kitty lunchlåda och inuti finns en packe brev och en dagbok. Boken är skriven av skolflickan Nao – som påpekar att hennes namn skall uttalas som det engelska ordet now.
I’m a time being. Do you know what a time being is? It’s someone who lives in time.
Trots att de båda lever i mitt i tiden så påverkas de av det dom en gång hänt, de val som de gjort, eller som föräldrarna gjort. Ruth blir mycket intresserad av dagboken som göms inuti pärmar av en gammal bok – det är Prousts På spaning efter den tid som flytt som blir återanvänd, och hon läser om Naos förtvivlan. Nao har, mot sin vilja, flyttats tillbaka till Tokyo efter en uppväxt i Kalifornien och hon tycker inta att hon hör hemma någonstans. Pappan har totalt förlorat värdigheten i sin arbetslöshet, skolans flickor trakasserar henne och mamman måste ta sig samman för att familjen ska kunna försörja sig. Hennes tröst är kontakten med gammelfarmor, nunnan som inviger henne i zen och tanken på självmord. Ruth i sin tur, läser också de brev som finns i lunchboxen, de är skrivna av farmoderns bror som stred i kriget.
Så blandas berättelserna, de strömmar fram och åter och ska man vara lite kritisk så kan man låta tanken gå till en malström som i sitt sug drar med sig läsaren. Det är en lastad text, nästan lite överlastad. Det gäller att hänga med i svängarna och klamra sig fast i grundhistorien. Annars kan man lätt flyta iväg och hamna hos google, precis som Ruth själv gör. Hon älskar att undersöka saker grundligt och just omsorgen om och mängden detaljer som ibland skymmer och tynger. Ungefär som den stora plastö som flyter på Stilla havet så grumlar de litegrann mitt nöje. Trots det så kunde jag inte hittat en mer passande bok att läsa på min resa, den berättar om livet nu, livet då och livet efter tsunamin. Om att vara japan utan att riktigt höra till och om att undra var hemma ligger.
Jag läste den här för någon månad sedan och älskade den. Hamnade i en riktig lässvacka efter att jag läst klart. Det fanns helt enkelt ingenting som kunde mäta sig med den. 😀 Jag har inte ens kunnat skriva någon form av recension för jag tyckte om den så mycket. =)
Jo men så var det. Svår bok att skriva om. Man ska bara läsa!