den gyllene paviljongens tempel

Själva de bokstavstecken varmed templets namn skrevs och själva ljudet av det ordet förlänade Det Gyllene Templet ett slags sagoaktig prägel som var inristad i mitt hjärta. 


Då jag såg de avlägsna fältens yta glittra i solskenet, kände jag mig säker på att det var en gyllene skugga som kastades av det osynliga templet. Yoshizapasset, som bildar gräns mellan Fukuidistriktet som mitt eget distrikt, Kyoto, låg rätt österut. 


I denna gyllene skugga befinner sig huvudpersonen i den här klassiska japanska roman. Mitt bokreafynd har legat som en juvel på bordet och har lästs i små portioner. Yukio Mishmas text är filosofisk och blottar en helt annan värld än vardagen i Göteborg. Bilden av det vackra Gyllene Templet finns som en ikon för den unge pojkens uppfattning av skönhet och lycka och när han skickas dit för att slutföra sin utbildning så ser han allt mer sin egen fulhet, sin fattigdom och sin otillräcknelighet och bränner slutligen i förvirring ned det 700 år gamla buddisttemplet. Romanen bygger på en sann historia och Mishima har förvaltat berättelsen väl, hans egen biografi är också den spännande. På wikipedia kan jag läsa:

Politiskt tillhörde Mishima en falang av den japanska nationalistiska högern, och bildade 1968 den högerextrema traditionalistiska studentrörelsen Tatenokai. Den 25 november 1970 tog sig Mishima och fyra adepter in i japanska självförsvarsstyrkornas, Jieitai, östra kommandos högkvarter i Tokyo och bakband regementschefen. Mishima höll därefter tal, och försökte uppvigla soldaterna att göra uppror mot demokratin och restaurera kejsardömet. Efter talet drog han sig tillbaka till regementschefens kontor där han begick seppuku (rituellt självmord). 

Läs SvD s text om boken.