the woman upstairs – en riktigt väldigt fantastiskt bra roman!

Om bara några dagar kommer det på svenska The Woman Upstairs: Kvinnan på övervåningen och oj, oj, oj vad jag tycker ni ska läsa den här romanen!

När jag först hörde titeln på boken så tänkte jag på stört, ånej. Inte ännu en bok om en galen kvinna på vinden, finns det ens fler sådana berättelser att skriva? Johanna lockade med sin text hos Bokhora och jag slog till på den engelska pocketen när vi var i London men jag var skeptisk. Det räckte att jag läste de första sidorna så var jag fast. Snyggt!


But we’re lost in a world of apperances now.


I’ve finally come to understand that life itself is the Fun House. All you want is that door marked EXIT, the escape to a place where Real Life will be; and you can never find it. No: let me correct that. In recent years, there was a door, there were doors, and I took them, and I believed in them, and I believed for a stretch  that I’d managed to get out into Reality – and God, the bliss and terror of that, the intensity of that: it felt so different – until I suddenly realized I’d be stuck in the Fun House all along. I’d been tricked. The door marked EXIT hadn’t been an exit at all. (p.5)

Var alltså lugna, det här är en galet välskriven roman om den där medelålders lärarinnan som bor en trappa upp och som tyst lever sitt liv, obemärkt. Inga utsvävningar, singel, pliktfylld, lojal och alldeles fånge i bilden av sitt väluppfostrade yttre. En dag kommer en ny elev flyttande till miss Eldridges klass och genom honom öppnar sig världen. Reza, och hans familj, påminner Nora Eldridge om det liv som hon en gång drömde om. Hon är egentligen konstnär i själen och när hon träffar pojkens mamma Sirena så sporras hon att hyra en ateljé tillsammans med henne. Känslorna för familjen växer samtidigt som hon återupptar sin konst, symptomatiskt är det små, små miniatyrmodeller av kända kvinnliga författares arbetsrum som hon återskapar in i minsta detalj. Inga innovativa, grandiosa gester här inte.

Just det snygga hopsnickrandet av detaljer och många mycket vackra meningar är den stora behållningen för mig i den här boken. Mamman i familjen heter Sirena – som en siren lockar hon ut Nora mot okända vatten; Nora upplever världen som en nöjespark utan utgång – Sirenas konst vill återskapa Alice i Underlandets värld; Tittskåpen föreställer Emily Dickinson och Virginia Woolfs arbetsrum samtidigt som kvinnans rätt att uttrycka sig diskuteras. Ett snyggt romanbygge som börjar med en förstamening som sitter som en smäck:

How angry am I? You don’t want to know. Nobody wants to know about that. 

Jag lovar, ni vill alla veta hur arg Nora egentligen är. Läs och njut!

Mer om Claire Messud hittar man i SvD  – jag själv måste nu leta fram The Emperor’s Children som Hermia hyllade i sin blogg häromdagen. Måste läsa mer Messud och se hennes framträdande på babel i april. Lyllos er som bor i Stockholm och kan gå till Kulturhuset den 14 april, hon ska samtala med Linn Ullman. Ååååååå …

Psst. Nora undrar flera gånger om det som händer kan vara hennes ”Lucy Jordan moment” – dags att höra den igen. Balladen: