Det nakna ögat (Yoko Tawada)

En ung vietnamesiska skickas till DDR för att ge autencitet till en ungdomskongress. Hennes mödosamt intränade tal kommer aldrig till användning då hon mot eller kanske med sin vilja förs till väst av en ung tysk man. Hon flyr, av misstag, till Paris där hon som papperslös är utlämnad åt olika välgörare. För att fördriva tiden ser hon filmer med Katherine Deneuve – bokens tretton kapitel är tretton filmer. Filmspråket ersätter det talade språket som hon inte har tillgång till i det främmande landet. Utan språket är ögat naket och oskyddat. Skådespelaren Deneuve kan inte separeras från sina rollfigurer av den identitetslösa flickan. Det upplösta östblocket gör att det inte ens i teorin finns något hem att återvända till. Cirkeln sluts så småningom och hon räddas återigen, men är sedan länge förlorad.

Jag tyckte mycket om Det nakna ögat. Författarinnan är japansk-tyska och skriver på sitt andraspråk och frånvaron av språk är också ett tema i boken. Strukturen med filmerna gör att boken nästan kan ses som en serie essäer, vilket i sin tur kan ses som lite fusk. Hon stjäl tempo och tema från andra verk än sitt eget. Kanske är det inte riktig, riktig skönlitteratur utan en blandform. Betydligt mer uppfriskande formexperiment än en del man sett från amerikanskt håll på sistone dock. Huvudpersonen är kommunist och asiat och främmande i väst medan författarinnan är asiat men japan. För ett kort ögonblick smälter de samman då vietnamesiskan skall lämna Frankrike på ett förfalskat japanskt pass. ”Du ser ut som en japanska”, försäkrar henne en sammansvuren. ”Jag stirrade osäkert på min spegelbild för att kontrollera att mina ögon verkligen glänste av kapitalisiskt köpbegär” är den sista glimten läsaren ges av den ursprungliga personen innan hon löses upp helt inför våra ögon.

/Gästbloggare M