Hur många gånger kan man skriva om att ni måste lyssna på radio innan det blir tråkig blogg? Jamen, jamen ni måste lyssna på Lundströms idag när Ann Heberlein och Bosse Löthén samtalar med Marie om Klougarts En av oss sover. Vilket härligt samtal om kärlek och längtan och livet. Jag läste och skrev såhär för en månad sedan:
En av oss sover går inte läsa utan att först kalibrera sig. Sätta sig ned och andas lugnt och fint och inse att det bara är att flyta med. Inte leta efter handlingen, alltid förstå allting utan falla in i den långsamma lunken av väl utvalda ord. Prosa som emellanåt spritter till i lekfull poesi för att sedan ta sig tillbaka till det eftertänksamma.
Den unga kvinnan har återvänt till sitt barndomshem på landsbygden, snön ligger som ett kallt täcke över känslorna och luften är fylld av sorg. Orden vaggar mig in i en tillstånd av oro, det är något som skaver i det frostiga universum som är uppbyggt av minnesbilder och jag finner inte riktigt någon plats att vila. Det mesta är olika nyanser av grått, förutom äpplena då; vinteräpplena som lyser röda mot allt det färglösa. Till synes utan ordning kommer minnesbilderna till henne och faran är att man börjar sortera upp, försöker få ihop alltsamman. Då kan det hända att man lägger så mycket energi på det att man missat det vackra poetiska bildspråket. Jag skriver man och menar jag. Jag fick börja om på den här vidunderligt speciella romanen flera gånger och som sagt sluta lägga samman pusslet. Lita på texten:
En önskan om att bli igenkänd som sig själv, hitta en sådan mänsklig blick. Skelögda dagar när man hoppas. De flesta dagar är sådana, de flesta blickar.
Jag är trött och vill bara se klart, en blick som är knivar och saxar in i det som verkligen är. Så vill jag se och så vill jag bli sedd.
Leave a Comment