Kyoto (Yasunari Kawabata)

När min mamma fick reda på att vi skulle åka till Japan plockade hon Kyoto ur sin bokhylla, läste om och skickade sedan till mig. En inplastad pocket med handsprättade sidor och på insidan av omslaget maskinskrivna listor på medlemmarna i en bokklubb (min mamma, hennes två svägerskor samt deras mödrar), tidsangivelser för vem som skulle läsa när (en treveckorsperiod vardera) och en lista på övriga böcker. Den då färske nobellpristagaren Kawabata fick finna sig att dela läsekrets med Bernhard Nordh, vars namn inte sade mig någonting men som enligt Bloggredaktörn var en skribent av det mer lättviktiga slaget. Den svenska alternativtiteln på Kyoto, De unga älskande i den gamla kejsarstaden, tyder för övrigt på att förlaget inte riktigt vågade lita på att årets Nobelpristagare skulle sälja på denna merit allena. Det är en vacker liten bok med en vacker liten historia och kvinnor stod för kulturbärandet redan i slutet av sextiotalet tydligen.

I efterordet står att läsa att Kyoto publicerats som följetong och det märks. Det är nästan som att läsa en teaterpjäs med tydligt avgränsade, dialogbaserade, scener. Det är en berättelse om ett Japan i en brytningstid mellan det gamla och det nya. Sata Takashiro, en man i femtioårsåldern, plågas av att tvingas anpassa sin tyghandel till modern kommersialism och har vid bokens början dragit sig tillbaka till ett nunnekloster (sic) för att istället odla sin konstnärliga ådra. Hans och hans hustru, Shige, representerar det gamla Japan, medan en krets runt deras enda dotter, Chiëko, representerar förändring. Chiëko misstänker att hon är ett hittebarn, något som ansågs så skamligt att föräldrarna för att skydda henne diktar upp olika kidnappningshistorier där de istället stulit henne som liten. Av en slump träffar hon sedan sin tvillingsyster, Naëko, en arbetarflicka från landsbygden utanför Kyoto. Klasskillnaden och det likaledes skamliga i att vara tvilling är ytterligare försvårande omständigheter i ett dåtida Japan. Det blir ingen exotism av det utan man får som läsare helt enkelt acceptera berättelsens yttre ramar.

Och på tal om yttre ramar så börjar vi i körsbärsblomningens Kyoto och fortsätter sedan med diverse festligheter som fond under ett år. Hade inte Gästbloggarn redan detaljplanerat hela Japanvistelsen skulle de tre Kyotodagarna helt ägnats åt att följa Chiëkos vandringar och resor i och utanför staden. Som en turistbroschyr tänkte jag, författaren har turistat i Kyoto som research och låter det skina igenom lite väl mycket. Efterordet hävdar istället att Kawabata uttrycker besvikelse över den turistanpassning som de traditionella ceremonierna genomgått. Oavsett vilket, något litet strövtåg baserat på boken får det allt bli. Vi lämnar Chiëko och Naëko uppvaktandes av på olika sätt framfusiga friare i ett Kyoto obönhörligt på väg mot något nytt. Kanske gamle Takashiro undslipper sig ett ”Åh” för att visa att han inte hundraprocentigt tycker att denna utvecklig är positiv.  

PS: Snodde bilden från Nobelprisprojektet som skrivit entusiastiskt om Kyoto. 

/Gästbloggare M