som motvikt till Putins propagandapotemkinkuliss

Sofi Oksanens När duvorna försvann handlar om Estland under kriget. De ryska ockupanterna drar sig tillbaka och tyskarna hälsas som befriare. Under några militära framgångsår utgör den tyska militären och dess medlöpare Tallins societet. Landsbygden anpassar sig snabbt till de nya härskarna från den nyligen påtvingade socialiseringen av jordbruket och ur skogarna kommer aldrig riktigt alla motståndsmän fram, eller om ryssmoståndarna bara ersätts av tyskmotståndare. Efter en personlig tragedi blir Roland en av de som åter går under jorden för att slåss även mot tyskarna. Hans kusin Edgar är bokens huvudperson och Rolands motsats, den ständige medlöparen och opportunisten. Där Roland, idealisten eller kanske den oresonlige, både bokstavligt och bildligt försvinner när inga strider finns kvar att ta stretar Edgar vidare med ständigt nya små segrar och små nederlag. Edgars fru Juudit blir tillsammans med en tysk militär i en kärlekshistoria som avslutas med svek, det bärande temat för boken.

En del av boken utspelas i det sovjetiska Estland på sextiotalet, där Edgar, nu en KGB-medarbetare av låg rang, av en slump börjar nysta i vad som faktiskt hände Roland och Juudit under krigsslutet. Som en ställföreträdande Sofi Oksanen i något som påminner om en detektivhistoria eller varför inte en Le Carré söker han i de på den tiden mer svåråtkomliga arkiven efter tråden som för Rolands del upphör i ett arbetsläger som termineras strax innan ryssarnas återkomst. Oksanen flyttar oss elegant mellan krigets små och stora vedermödor, den tyska elegansen och självsäkerheten, senare ersatt av tvivel, och det obevekligt småbyråkratiska övervakningssamhället som var Sovjet. Berättarstilen är karg och korthuggen, det finns ingen sympati men inte heller något fördömande. Edgar löser till slut nästan hela gåtan och drar de fördelar det går, och vi lämnar honom på för tillfället något säkrare mark och undrande om han klarade sig till 1991 och vart han tog vägen då.

/Gästbloggare M