Namnet till trots handlar Tsar Putin mindre om den lille mannen med den stålgrå genomträngande KGB-blicken och mer om Rysslands behov av en envåldshärskare, en tsar. Ett Ryssland som i brist på fungerande lagar och demokratiska institutioner istället fungerar genom ett informellt vasallsystem som i århundraden gjort det möjligt att hålla ihop det väldiga landet. Arutunyans tes är att systemet bygger på att alla nivåer av tjänstemän har rätt att skumma sin del av grädden men inte mer och när någon överskrider sina befogenheter finns det bara en instans att överklaga i – tsaren, Putin – oavsett om det är inom politik eller privat näringsliv överträdelsen skett. Tsaren är av Gud och/eller det ryska folket given all makt, inte på grund av blind auktoritetstro utan av pragmatiska skäl – det officiella systemet är inget alternativ. ”Din vasalls vasall är inte din vasall” upprepar Arutunyan sitt mantra. Alla är bara ansvariga för att nivån under skall kunna livnära sig, utom Putin som svarar för alla.
En läsvärd bok, med ett antal fallstudier – oligarker som kommit i onåd i olika utsträckning, politiker som tillåts eller inte tillåts ta plats i skendemokratin och diverse brandkårsutryckningar från Putins sida i näringsliv och administration. Arutunyan träffar Putin ett par gånger och när hans berömda blick vid ett tillfälle faller på och blir kvar vid henne drabbas hon av den, men konstaterar i samma ögonblick torrt att blicken enligt uppgift är en funktion av Putins grava närsynthet – troligen ser han henne inte alls. Skall man klaga på något är det översättningen. Det känns som att det gått snabbt och ett gissningsvis drivet engelskt orginalspråk blir på svenska en ofta svårbegriplig meningsbyggnad med vissa ord som om de överhuvudtaget finns är väldigt ovanliga. Att Putins ”pet issues” vid ett tillfälle översätts till hans ”husdjursfrågor” är däremot bara charmigt.
/Gästbloggare M
Leave a Comment