älskaren – tanke tre

Så har vi gått i mål med läsningen av Älskaren, och som alltid var det intressant att lyssna på bokcirkeln inne hos Lundströms. Den här sista tredjedelen av romanen tyckte jag var sorglig och mycket vemodig. Avsked utan avslut, avresa utan hopp och den åldrande författarinnans blick på den ungdom som en gång var. Hon lämnar sin barndom för gott genom avresan med linjeångaren.

Vinden har stannat av och under träden råder det övernaturliga ljus som följer på regnet. Fåglar skriker för full hals, vansinniga, de vässar sina näbbar mot den kalla luften, de får hela rymden att klinga på ett nästan bedövande sätt.

Det som inte pratats om så mycket hos Lundströms är miljöbeskrivningarna, Duras är en mästarinna på att fånga både fysiska miljöer och psykologiska landskap i bara några få rader. En av bilderna som stannar kvar är när modern känner sig sorgsen och tar med barnen på åktur i torrtidens natt:

Ljuset föll från himlen i floder av ren genomskinlighet, i tromber av tystnad och orörlighet. Luften var blå, man kunde ta den i handen. Blå. Himlen var detta oupphörligt pulserande strålljus.


Formuleringskonsten är det som jag mest av allt kommer att minnas. Olidligt vackert.