och ett skepp…

Vemod är känslan som går som ett stråk genom Bodil Malmstens sista loggbok Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Texterna ger oss vardagsfragment som pusslas samman till en samhällskritisk och ibland ganska uppgiven röst. Åldrandet och oron tränger sig på och det Sverige som hon flyttat tillbaka till är inte det samma som hon en gång övergav. Lite nedstämd gjorde den här boken mig och som tur är så kan jag läsa hennes blogg Finistère. Där kan jag känna mig tröstad, hon lämnar en öppning, hon ger oss läsare hopp:

Det kommer att bli ett gott nytt år.Det kommer att komma snö, det kommer att bli som i slutet på min sista loggbok, den som heter Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig.”Faller snö får den falla, kommer vår börjar det om.”
Jag kommer att komma igen.

Jag söker på Bodil Malmsten här på bloggen för att hitta några bra länkar – 8 sidor fulla dyker upp. Vill ni läsa mer om vad jag skrivit om en av mina absoluta favoritförfattare så är mitt råd att söka i rutan i högerspalten och välja det som intresserar. Framförallt tycker jag att alla ska läsa hennes blogg. Jag hoppas att Bodil Malmstens röst inte försvinner från offentligheten på länge än, hennes virtuosa sätt att spegla de stora frågorna i det lilla vardagliga är unik. Hennes mänsklighet behövs!