pojken som slutade gråta

Pojken som slutade gråta är del två i serien om journalisten Magdalena Hansson. Hon arbetar på den lilla lokalredaktionen i Hagfors och hon finner sig allt mer tillrätta i sin barndomsbygd. Hon lär känna gamla vänner på nytt och får många nya, dessutom återser hon sin ungdomskärlek Petter. En het augustidag börjar det brinna i ett bostadshus och snart inser alla att det är en pyroman som härjar i det lilla samhället, den adrenalinstinna jakten på nyheter hittar ända till Hagfors.

Just beskrivningarna av det sociala spelet i ett litet samhälle i glesbygd tycker jag är Ninni Schulmans styrka i den här deckarserien. Kriminalgåtorna är relativt snällt beskrivna och är bara en liten del av berättelsebygget. Relationerna, reaktionerna på händelserna och mentaliteten  i en mindre ort tycker jag är mycket fint beskrivna, det vimlar faktiskt inte av böcker där ”vanligt” folk skildras rakt upp och ned. Inget ironiskt stockholmsraster, inget fördummande bonnläppsraster utan bara en realistisk bild av vardagsliv utanför storstan, det hedrar Schulman.

Jag har lyssnat på hela serien under veckan jag legat sjuk och det är lättlyssnat och kräver inte allt för mycket koncentration utan att för den saken skull bli varken stereotypt eller banalt. Det är en svår konst som jag tycker Schulman bemästrar. Jag gillar!