sorgsna själar

Afropéer är ett ord som jag hörde många gånger under 2013 – Alain Mbanckou pratade om det, Taiye Selasi, Fatou Diome, Veronique Tadjo och förstås Léonora Miano berörde det i intervjuer. Ordet syftar på alla de människor från länderna söder om Sahara som hamnar i Frankrike, eller ett annat västland, för att utbilda sig eller söka ekonomisk lycka och som sedan blir kvar där. Exil och identitet, utanförskap i båda sina länder och behov av att höra till är teman som återkommer i deras böcker och det har blivit en genre i sig att författare från före detta kolonier beskriver sitt liv i Europa. 

Exemplet den här gången är från Frankrike och Mianos romaner är gruvligt bra. Otäckt bra skulle jag vilja säga, de har det som jag kategoriserar som en ”un bon roman” och skulle definitivt platsa i Drömbokhandeln. De utspelar sig i ett fiktivt land söder om Sahara: Mboasu. Miano själv kommer från Kamerun så kanske är det erfarenheter därifrån som hon skildrar, vem vet? I Sorgsna själar handlar ramberättelsen om tre generationer och hur de påverkats av den förbannelse som mormorsfar lägger på den unga gravida flickan. Modi bär på sorgen över att ha blivit förskjuten, hennes dotter Thamar i sin tur får en otrygg uppväxt och blir beroende av en mans välvilja och barnbarnet Snow söker ett liv i rampljuset för att bli bekräftad och sedd. 

Handlingen växlar mellan huvudstaden i Mboasu och Paris och återkommande handlar det om det koloniala arvet, människor vilsenhet och frustration över att inte förstå och höra till.

De var ett helt folk som hade sin självkänsla söndersmulad och som över en natt hade kastats in i en livsstil som de allt som oftast hade svårt att förstå sig på. … Man hade kapat deras vingar när de var redo att kasta sig ut i luften, sedan hade man naglat fast dem i en förställning om att de var annorlunda, så effektivt att det numera var det enda som de visste om sig själva.

Inte är det muntert men så bra. Jag vill rekommendera både Sorgsna själar, Nattens inre och Konturer av den dag som nalkas!