Giraffens hals (Judith Schalansky)

Giraffens hals börjar som en programförklaring av gymnasielärare Inge Lohmark och fortsätter som hennes inre monolog. Som förespråkare av ett darwinistiskt förhållningssätt tolkar hon sin lilla värld i en före detta östtysk avfolkningsbygd åt oss. Hon tar i lika stor utsträckning avstånd från den från väst pådyvlade moderna humanismen som från kvarlevorna av de kommunistiska systemexperimenten, bägge lika naturvidriga. Schalansky är klinisk när hon låter Inge betrakta sig själv utifrån och slå ned på varje tecken på mänsklighet som svaghet. Det är en omfattande bevisning som presenteras oss om att den naturvetenskapliga approachen till livet är korrekt innan vi till slut förstår varför Fru Lohmark vunnit alla slag men förlorat sitt krig och varför hon haft fel hela tiden.

Från det fantastiskt vackra omslaget, via illustrationerna, schemat över Inges klass och det konsekventa i berättandet till gliporna som tillåter läsaren att tycka om Inge är det superbt genomfört. Och Judith Schalansky är ju bara så cool om man skall tillåta sig vara lite star-struck. Ett tag var jag orolig över att ta mig ut på andra sidan boken helt illusionslös, men effekten är den omvända. Kan vi förhålla oss till oss själva på det här sättet är vi fanimig kronan på verket och inte en utvecklingshistorisk parentes.

/Gästbloggare M