långt från min far

Nina återvänder till sin barndomsstad i västafrika med ett sorgebud i bagaget. Hennes far har gått bort, nu är hon familjens överhuvud och förväntas ta hand om hans affärer.

Återkomsten blir förvirrande och stadens stök tränger sig på, larmet sköljer över henne och hon funderar:

Hur ska jag kunna leva bland så mycket likgiltighet? Hon hade hamnat på en teaterscen där huvudrollsinnehavarna var försvunna och dekoren inte liknade någonting.

I Veronique Tadjos självbiografiska roman Långt från min far möter vi en dotter som tvingas konfrontera sin uppväxt och bilderna av föräldrarna förändras allt eftersom. Nina möter sina släktingar och hittar faderns dokument, syskon uppenbarar sig och livet i det afrikanska landet, som kan vara Elfenbenskusten, är kvar i traditioner som Nina har svårt att rationellt förstå. Känslomässigt får hon bara flyta med och trots att hon upptäcker en helt annan far så finns känslan där. Kärleken.

Det här är en vacker kortroman som på ett enkelt och avskalat språk beskriver sorgen över en förlorad förälder. Jag påmindes lite om en av berättelserna i Marie Ndiayes Tre starka kvinnor och just det här att resa bort för att utbilda sig, skapa ett nytt liv i Frankrike och plötsligt tvingas tillbaka skapar kulturkrockar och spänningar som inte är helt enkla att hantera. Skrock och trolldom sida vid sida med högteknologi, vid födelse och död accentueras de gamla traditionerna. Liknande teman som jag också nyss läste om i Okparantas novellsamling, där finns tankar kring identitet och exil som är centrala för många av de afrikanska författarna som jag läst. I SvD skriver Elise Karlsson i sin recension så mycket vältaligare än jag någonsin förmår: