Gravity´s Rainbow – I stand defeated

Jag har en tredjedel kvar. På sidan 541 har jag tappat taget om Slothrop. Han befinner sig någonstans i Efterkrigseuropa, eventuellt fortfarande i Tyskland dit han tagit sig i jakt på V2-raketen med serienummer 0 som av oklar anledning skall ge honom svaret på vem han är. Ryssar, ett afrikanskt nazistförband, västmakterna söker också i en cynisk fortsättning på kriget som i sig bara var en cynisk fortsättning på freden. Med ett grepp liknande det i Moment 22 beskriver Pynchon kriget bara som en annan arena för byråkratin, galningarna, maktspelarna att verka på. Eventuellt är pessimismen något mindre förlamande i Gravity´s Rainbow, någonstans beskrevs formen som hysterisk realism och kanske är den bara konstaterande, skriven som den är ett tjugotal år efter det stora vansinnet.

Romanen startar med att vi får stifta bekantskap med en underrättelseorganisation baserad i ett London ansatt av tyskt raketbombardemang. Denna något experimentella enhet jobbar med udda metafysiska metoder, som klärvoajans. En förkrigsberättelse om en rymdvarelse samt engelska bananodlingar (sic) fladdrar förbi innan vi får träffa Slothrop som är en skrivbordsstationerad amerikan under uppsikt av underrättelsetjänsten. Anledningen är att hans (omfattande) kärleksliv med stor precision förutspår var tyska raketer slår ned något dygn senare. Vetenskap genomsyrar boken, eller vetenskap sedd genom ett kalejdoskop. Det är mycket Pavlov inledningsvis och det visar sig så småningom finnas en pavloviansk förklaring till Slothrops förmåga att med större precision än raketernas styrning förutspå nedslagsplats. Slothrop är därför ett begärligt byte, liksom allt annat med ett potentiellt kommersiellt värde.

Nu är detta inte torrt och tekniskt. Tvärtom är Gravity´s Rainbow poetisk, vacker. De satiriska pseudovetenskapliga utvikningarna hålls samman av fantastiska miljö- och stämningsskildringar från denna övergångstid. En bedövande tystnad och väntan tillåts att fylla utrymmet mellan slapstickinfallen. Presensformen ger ytterligare närvaro. Slothrop är en amerikansk spegel som hålls upp mot den gamla världen. Det finns kort sagt ingen anledning att inte fortsätta läsa, men nu får den vila ett tag trots allt. Gästbloggaren är mör.

/Gästbloggare M