bokbloggare mot rasism: Jag ringer mina bröder
Under parollen ”bokbloggare mot rasism” vill vi tillsammans manifestera vikten av mångfald och tolerans i Sverige. Kampanjen pågår hela dagen och jag kommer att publicera ett antal boktips på böcker som bidrar till att göra världen mer nyansrik och förhoppningsvis mindre svart och vit.
Tips nummer sex är en repris från december 2012:
Jag ringer mina bröder går som ett omkväde genom hela Jonas Hassen Khemiris samtidsroman, som en magisk formel som ska ställa allt till rätta och låta världen bli till det den var innan bomben.
Det är en fantastisk upplevelse att lyssna till den här boken, Hamadi Khemiri (som är Jonas Hassens bror) läser den med sin speciella röst så som den skulle kunna framföras på scen. Dialogerna med verkliga och tänkta bröder inuti Amors huvud får liv. Jag får följa den unge mannen i ett dygn där han vaknar upp som en vanlig, smått bakfull, kemistudent och hur hans verklighet skruvas varv på varv tills jag som läser inte längre kan vara säker på något längre. Han lodar runt i Stockholms innerstad med en ryggsäck, en kniv och ett utslitet borrhuvud och paranoian tränger sig på. Är han förföljd eller känner han sig förföljd? Han hör definitivt till gruppen suspekta: mörkögd, arabisk ung man. Är man automatiskt misstänkt då? Kemiintresserad, då kan man en del om bomber, inte sant?
Det här är en på många vis allvarlig och viktig liten roman som har paketerat sitt budskap på ett lättsamt sätt. Jag småfnissar åt Amor och får världsbilden något knuffad och petad på samtidigt. Det är så som en text ska fungera för att vara riktigt bra! Tydligt är att Khemiri har ett politiskt budskap med sin roman, han vill diskutera samhället av i dag där begreppet ”vi”, sina bröder oavsett bakgrund, förutsätter att man har ett ”de andra” att definiera sig utifrån.
Jag twittrade häromdagen om min läsning och blev då retweetad av Malmö Stadsteater, så nu vet jag då att pjäsen har premiär den 18 januari 2013, dessutom vet jag att både Jessica på Ord och inga visor och Annika Koldenius tyckte att det var lite svårt att skriva om den här boken. Den är förrädiskt lättsam, den ger mig några skissartade utsnitt ur en dag och rör runt i mina tankar. Jag undrar vad som hänt om jag fått lära känna Amor lite mer? Skulle jag ens velat det? Hade en lägre text lämnat mig med färre frågor eller måhända fler?
Den här kortromanen är baserad på en novell som Jonas Hassen Khemiri skrev i december 2010, en vecka efter bilbombningarna i Stockholm och den texten bjuder jag här:
Andra bokbloggare som läst och skrivit om den här boken är Den var bra, Mimmiemarie,Sincerely Johanna och Enligt O
#bokbloggaremotrasism
Jag läste boken några veckor sedan. Jag tror att den här är bra som pjäs, men har inget möjlighet att se det. :S
Lyssnar man på ljudboken så är det nästan som en pjäs 🙂