maskarna på Carmine Street

Vad kan då efterträda Alice Munros novellfestligheter här på bloggen?

Det får bli en av Sveriges bästa författare: Håkan Nesser. Han skriver de där texterna som likt Munros liksom suger in läsaren i berättelsen. Han förtäljer inte alls allt och han litar på att jag som läser är en någorlunda tänkande varelse, karaktärerna är mysterier trots att boken är slut och där finns alltid en eller flera moraliska frågor att fundera kring. Sedan kan man ju erkänna att språkligt är Munro och Nesser inte särdeles lika – Nesser använder gärna många, långa och något gammaldagsa ord för berätta sin historia, så också i Maskarna på Carmine Street.

I centrum för den här romanen finns författaren och konstnärinnan som flytt sitt hemland för att glömma och gå vidare, de hamnar i New York och det sjudande stadslivet är del av den här romanens charm. Något förutsägbart är det ju att jämföra med Paul Auster men det är inte alls konstigt. Författaren, en medelålders man med ett antal bästsäljare i bagaget, vandrar runt i staden, anlitar en privatdetektiv när hans fru försvinner och diverse helt osannolika händelser avlöser varandra. Mycket Austereskt. Att det är en bok om sorg, sökandet efter en försvunnen dotter och behovet av avslut är också uppenbart. Jag tycker mycket om Nessers filosofiska sida och hans skickliga väv av litteratur, observationer och funderingar. Dessutom är det något visst att lyssna till Nesser själv som läser – han gör det riktigt bra!

Jag lyssnade till Håkan Nesser på bokmässan och han berättade då att han har en plan att skriva en storstadskvartett. New York klarar han av i den här boken, London har han besökt i Himmel över London och snart kommer boken om Berlin – den ska bara skrivas klart först. Vilken den fjärde staden ska ska bli har jag för tillfället glömt, upplys mig gärna om ni vet.

För övrigt kommer Levande och döda i Winsford hamna på min tio i topp i år. Missa inte den!