– Vilken av alla de böcker som du översatt skulle du velat ha skrivit själv?
– Det skulle bli Oscar Wildes essäer.
Igår kväll gästades Litteraturhuset i Göteborg av översättaren Erik Andersson. Han berättade om sitt fyra år långa arbete med att översätta böckernas bok – Ulysseus. Vi firade Bloomsday här på bloggen rejält i somras eftersom gästbloggar’n då lyckats med bedriften att läsa, man kan tänka sig då vilken bedrift det varit att översätta… Erik säger småleende som svar på en fråga att han i fortsättningen helst inte översätter böcker längre än 100 sidor. Just arbetet med James Joyces verk uppfyllde hans liv så totalt när arbetet pågick så att det nästan var konstigt att det faktiskt blev färdigt någon gång.
Han uttrycker sig med underfundig humor när han säger att när man läser Joyce så får man lite mer än vad man egentligen begär eller frågar efter, han zoomar ut och berättar om de stora sammanhangen och han zoomar in på de minsta detaljer och ansatsen är närmast encyklopedisk. Alla ämnen är möjliga i den här romanen och allt ska med, Erik menar att Joyce troligen var en författare med en anteckningsbok. Om han skrivit idag skulle man kanske kunna tro att att han googlat en hel del… Han använder romanen för att diskutera religion, politik, nationalism såväl som vikten av regelbunden avföring och rent dricksvatten. Allt ska med.
Erik menar annars att Ulysseus utmärks av det som den som roman faktiskt inte har: ingen intrig, ingen spänning, ingen upplösning och inget budskap. Den är helt enkelt på många sätt ett formexperiment där 18 kapitel leder oss som läser genom en dag i Dublin. Det är en slags collageroman där greppet med inre monolog är ett av många. Han använder mängder av stilar och genrer och inte ens inom kapitlen håller han sig till en. Som exempel nämner Erik kapitel 14 där Joyce betar av hela den engelska litteraturhistorien genom att skriva pasticher och parodier på kända verk. Just det kapitlet var det som Erik tyckte var allra svårast att översätta. Överhuvudtaget var det en krävande uppgift eftersom det inte finns några transportsträckor i boken, varenda liten mening kan tolkas på mängder av sätt och det gäller att inte missa det samtidigt som texten ska fortsätta vara dunkel och dubbeltydig.
Översättaren är, om man får tro Erik Andersson, en sorts nutida återberättare som liknar den muntliga traditionen – i varje översättning så förändras något i både språk och kontext som gör att berättelsen överlever genom seklerna. Han själv har tagit steget ut i rampljuset efter att ha översatt Tolkien och Joyce och kanske har det påverkat översättarens status något litet. Jag själv är så nöjd med att en person i familjen tagit sig an detta mastodontverk, jag kommer inte att läsa. Inte ens Mollys monolog.
Leave a Comment