Spår (Lena Sundström)

I kriget mot terrorismen efter 11 september pekas två män, asylsökande i Sverige, ut som potentiella al-Qaidasympatisörer och utvisas till Egypten. Tre journalister på TV4:s Kalla Fakta-redaktion börjar nysta i utvisningen och det visar sig vara en lång tråd av trassligt garn. Så småningom utkristalliserar sig ett mönster där USA på lösa grunder pekar ut potentiella terrorister och pressar västländer att lämna ut dem till ökända tortyrländer. I efterdyningarna visar sig Sverige vara ett av de länder där mörkläggningen ända upp på regeringsnivå är allra mest ihärdig. I Spår berättar Lena Sundström hela berättelsen, från första ledtråd till ett uteblivet Stora Journalistpris. Och det är spännande.

Jag läste ett kapitel ur boken då det förhandspublicerades i Filter (denna oftast utmärkta reportagetidning). Sanningen att säga gav det inte mersmak, men när jag ändå påbörjade boken greps jag genast av sträckläsardjävulen. Det är något med dramatiserad dokumentär som är oemotståndligt. Sundström berättar också effektivt, utan longörer. Ett stadigt och högt tempo om ni så vill. Det finns dock vissa problem. Personteckningarna av de inblandade, främst journalisterna själva, är för grunda för att fylla någon funktion. Den vetenskapliga mysticismen runt SIM-kort och master och hur de används för att spåra CIA-agenter är lätt skrattretande (ni som i motsats till mig inte är Ericssoningenjörer får väl säga emot om ni inte håller med). Det blir kort sagt lite lättviktigt innan Sundström med sitt obestridliga patos för integrationsfrågor på slutet gör upp med den gigantiska cynism med vilken regeringen (och dess efterträdare från andra sidan blockgränsen) fortsätter smutskasta de oskyldiga männen för att skydda sig själva. Men en riktigt spännande reportagebok är det trots allt. Nu skall jag använda resten av utrymmet att diskutera formen och jämföra med skönlitteratur, så skjut ut er om ni inte är intresserade.

Lena Sundström är journalist och inte författare. Spår är en reportagebok och inte roman. Jag funderade ganska länge på vad detta innebär, förutom att det är faktiska personer som förekommer i reportaget. Det är uppenbart att syftet med en reportagebok i regel är annorlunda än syftet med en roman. Reportaget vill berätta en historia, medan en roman – oftast – vill berätta något allmänmänskligt. Tror jag. Därför är en god romanförfattare en god människoskildrare per definition eftersom detta är författarens huvudsakliga uppgift. En journalist däremot använder personskildringar för att förstärka sin berättelse (istället för att bygga sin berättelse runt personskildringarna). Till exempel finns det ett kapitel i Spår som handlar om en av de utvisades familjer som väntar på asylbesked i Sverige. Sundström skriver inte detta ganska fristående kapitel för att berätta om familjen utan för att exemplifiera en del i hennes berättelse med dem. Gott så, men när det gäller de tre journalisterna är det en mindre intressant historia som skall förstärkas – den om den grävande journalistiken. Här har läsaren decennier av populärkultur i ryggen vilket gör att vi förstår vad som avses (vi har sett Alla presidentens män så vi vet att det är Robert Redford som blir sen till dagis när Säpo ringer Kalla Fakta-redaktionen). Därför kan Sundström ta genvägar och gör det. En författare hade aldrig kommit undan med det och jag vet fortfarande inte någonting om någon av de tre huvudpersonerna. Om man jämför med Hannes Råstams Fallet Thomas Quick så var ju Råstam också journalist, men genom att han skrev i första person så lyste hans personlighet igenom texten och man kände hans febrighet, ambition, patos. Som skrevs ovan så lyckas Sundström förmedla sin egen dito när hon summerar på slutet, men de tre på TV4 blir bara schabloner. Jag struntar helt enkelt i att de inte fick Stora Journalistpriset.

/Gästbloggare M

SvD och DN skriver också.