konsten att ärva en revolution

Vad är det för böcker ni skrivit?

Marjaneh: Jag berättar om en månad i en familjs liv i boken Godnattsagor för barn som dricker och de ska planera en minneshögtid för morfadern som dött. En stor del av boken handlar om sorg och förlust, en av sönerna har dödats i kriget med Irak och det ligger som ett raster över vardagen. Hur mycket orkar man minnas? Sorgen kan ju också vara ett sätt att vägra acceptera krigshandlingarna. Staden Teheran tecknas som en samlingsplats för alla generationerna. Motstånd kan se ut på olika sätt och i nya tider gör man på olika sätt. Erfarenheterna förs inte vidare, i den här boken vill de äldre tala om för de unga hur de ska göra. De är inte intresserade av det, de vill söka sin egen väg.

Athena: Min diktsamling heter Vitsvit: kriget, migrationen, revolutionen i samhället och i familjen utgör en kör och de pratar med varandra och förbi varandra. De förhåller sig till ett gemensamt traumatiskt nu. Skulden portioneras ut, fördelas och förläggs lite överallt i vardagen. Vitheten är central, det icke-vita får ofta representera civilisationens motvikt. Barbariet ärvs i hudfärgen, arvet att inte bruka språket. Icke civilisation.