Kroppspanik – Julia, Johanna och Nina

Nina, Julia och Johanna – vilken trio!

Yrken i media och kultur har ofta fokus på utseende. Där finns tex sällan vardagskroppar i TV. Det finns en kontext som blir normgivande. Nina har en seriefigur som är ett alterego, hon kan vara den ärliga som utmanar värderingar och normen. Figuren är tecknad likadant oavsett vikt och Nina i teckningen har en konstant kärna som inte förändras och hon menar att det är OK att vara allting på ett lagomt sätt. Tjockis är OK men det är ju som en kapprustning för alla är så välsminkade och piffade. Kan man vara tjock och osminkad i medier, får man ta plats och vara ful?

En lösning kan vara att avskaffa patriarkatet och kapitalismen, men vägen dit är ju lång menar Nina. Idealen är ouppnåeliga. 

Står man på vågen så står man inte på barrikaderna. Något tillspetsat, men visst kan man göra det eller?

Hälsa mäts ofta i kilon, de flesta mår ju faktiskt bättre avsatt röra på sig men syftet att gå ned i vikt av att röra på sig gör i genmänniska lyckligare. Blir man lyckligare av att vara smal? Att lägga så enormt mycket energi på den där ytan. Man vill passa in och bli älskad och det är spännande att konstatera att människor behandlas annorlunda om man ses som normalviktig. Hur kan det komma sig att vi låter oss  stängas in i den fållan?

Ninas bok kan man läsa om här (länk kommer)