Det vi kan stå för – Breiviks försvarare försvarar sig

Geir Lippestad valdes ut av Breivik eftersom Lippestad agerat försvarsadvokat i ett uppmärksammat fall med nynazistiska kopplingar tio år innan Utöya. I Det vi kan stå för följer vi Geir från det han seglar in i Oslofjorden precis när bomben exploderar tills dess att rättegången är över och man kan summera vad Breivik eventuellt uppnådde med sin terroristgärning. En yrvaken Lippestads första reaktion är att tacka nej när polisen ringer och vill att han skall infinna sig för att förhören skall kunna startas. Hans fru övertalar honom dock och någon timme senare lyssnar han till en oberörd Breiviks detaljerade redogörelser. Ett problem han omgående ställs för är hur pressen skall hanteras. En strategi läggs upp där ”värdegrunden” redogörs för – det norska samhällets rättssäkerhet. Geir etablerar även ett sätt att kommunicera där han kan förmedla Breiviks tankegångar men samtidigt själv distansera sig från dem. Sedan följer berättelsen om hur teamet byggs upp runt Lippestad, Breiviks vilja att få rättegången att bli hans politiska arena och Breiviks val mellan att vilja dömas som tillräknelig eller inte tillräknelig. Lite glimtar av Lippestad som familjefader får vi också.

Ett problem författaren själv nämner är hans tystnadsplikt och även om jag är förvånad att den medger att man över huvud taget skriver en sådan här bok lägger den hämsko på berättelsen. Att Breivik förblir en icke-personlighet kan dock till minst lika stora delar bero på att Lippestad är en icke-skribent. Om inte det vore nog så är han tråkig och självgod också (författaren alltså, Lippestad som person är säkert hyvens). Största drivkraften verkar vara att förklara varför han åtog sig det för gemene man moraliskt tveksamma uppdraget att försvara en massmördare och det behovet kan man ha respekt för. Här vävs det dock ihop med högtravande (och till förbannelse upprepade) hyllningar av det norska samhällets rättstänkande (den där värdegrunden ni vet). Lippestad är överdrivet noggrann med att betona hur hela Norge stod upp under denna kris på sin gemensamma värdegrund och man undrar lite varför detta är så viktigt för honom. Resonemanget gränsar till någon sorts inverterad Breiviklogik där alla måste tycka likadant. Min teori (som stärks av att små ointressanta misstag i Lippestads arbete också överförklaras) är att allt egentligen är ett försvarstal och kanske måste man ha levt under detta år i landet med den gemensamma värdegrunden för att förstå det kontroversiella i att Breivik hade en offentlig försvarare. Och vem försvarar försvararen?

/Gästbloggare M

Läs mer i DN.