min mormor hälsar och säger förlåt – Fredrik Backman och Jonathan Safran Foer

Nej men vänta nu. Ett särbegåvat, lillgammalt barn som får ett skattjaktsliknande uppdrag av någon som dött, ett uppdrag som innebär besök i olika miljöer där barnet konfronteras med verkligheten och lär sig för livet, en excentrisk mormor som bor alldeles nära, oväntade vänskaper, storstad, humor med svärta, lekfullhet med språket och en önskan om ökad tolerans för olikheter. Nästan så att kläderna på flickan på omslaget liknar kläderna på pojken i filmen.

Hallå, är du där?

Jomen, jag tror minsann att Fredrik Backman läst Jonathan Safran Foer. Extremt högt och otroligt nära minsann. Att han inspirerats av den i sin nya roman Min mormor hälsar och säger förlåt gör då ingenting. Det är ju trots allt i en egen tappning och precis som i Boken om Ove så finns där ett hisnande spann i texten, från gapskrattet till sorgen. Formuleringskonsten är slipad och innerlig, oneliners blandat med de vackraste passager. Elsa är en flicka att leva med, att leva sig in i hennes värld är omtumlande och utmanande. Jag träffar många barn som tänker en smula annorlunda, som ser världen ur en annan vinkel och jag tycker Fredrik Backman lyckas fint med att skildra hur det kan vara, och hur de barnen (eller människorna) behöver någon som tror på dem och ser dem som de är. Visst behöver vi alla en mormor som är som en armé:

Det är ett barnbarns yttersta privilegium, att veta att någon står på din sida, alltid, oavsett. Till och med när du har fel. Speciellt då, faktiskt. 

En mormor är både en svärd och en sköld (…) Mormor är alltid team Elsa.

Då är frågan hur Elsa ska klara sig utan sin mormor, det är det som du får läsa i Min mormor hälsar och säger förlåt. Läs! Det är inte Ove men det är Elsa och det räcker långt!