augustiresan – en ny Anna Fredriksson
Himlen är djupblå och än finns det en liten smula sommar kvar också i här i Göteborg. Augustiresan utspelar sig i ett sensommarvackert Österlen och mer passande recensionsdatum kan det inte bli. Jag sitter själv på balkongen i den sköna augustivärmen som är förrädisk, varmt och gott på solsidan och på skuggsidan kyligt. Så som i boken jag just läst, kontrasten mellan himmelskt vackra miljöer, lyckade kvinnor mitt i livet och bakom fasaderna en otäckt kall verklighet.
Anna Fredriksson har mutat in genren ”samtidsromaner med kvinnliga huvudpersoner med relationsproblem ofta typiska för yngre medelåldern” på ett kassaskåpssäkert sätt. De senaste åren har jag läst om syskon som ska enas i Sommarhuset, det frånskilda paret som ska samarbeta om barnen i Lyckostigen och nu är det dags för tjejgänget och arbetsplatsen i Augustiresan.
Precis som i föregångarna är det här en träffsäker skildring av hur livet kan vara just här, just nu och den vackra omslagsbilden som skickar löften om en härlig semesterdag på stranden är bedräglig. För Jenny, som är bokens huvudperson, är livet allt annat än idylliskt. Hon har blivit medlockad av sina väninnor på en cykelsemester på Österlen och redan på tåget från Stockholm inser de alla att Jenny inte mår särskilt bra. Nästan ett år har gått sedan Jenny tackade jag till ett chefsjobb och uppenbart är att det nya jobbet har förändrat henne.
Lite småövertydligt blir det med symboliken, yttre och inre resor men det är en randanmärkning det som drabbar i den här romanen är beskrivningen av en arbetsplats där arbetsmiljön totalt klappat ihop. Dåligt ledarskap, mobbning och förtal, utfrysning och ständiga kränkningar. Ruggigt bra beskrivet och ruggigt otäckt att läsa. Det här är en text som gör mig ledsen och upprörd samtidigt som jag får lust på en tur på Österlen. Naturen och Kanske en cykeltur vore att överdriva en smula men en tur. Helt klart!
Lyssna på mässan:
Fredriksson, Anna
Evenemang
-
Måste allt vara sant? Fram med fiktionen
Anna Fredriksson, Jens Liljestrand, Philip Teir och Kjell Westö sjunger fiktionens lov och analyserar den dokumentära trenden i Sverige. Norén började, Knausgård tog upp stafettpinnen. Felicia Feldt skrev om sin mamma, Felicias mamma svarade. Jonas Gardell skriver om aids och Karolina Ramqvist om att växa upp. Ja, det är viktiga böcker, men vad har hänt med romanen? Efter vågen av autofiktion är det dags att ta romankonsten och fantasin till heders igen. Det finns nämligen en sanning som man lättare når genom fiktionen. Måste alla berättelser idag vara ”based on a true story” för att väcka intresse?Moderator: Katarina Gäddnäs, författare och journalist.
Visst är det en obehaglig arbetsplats som beskrivs i boken, men jag kände inte att jag kunde ställa mig helt på Jennys sida för jag tycker nog att hon bidrar en hel del till att göra arbetsplatsen ännu värre. Tur att man inte jobbar på ett liknande ställe!
Tycker du att hon gör det, jag tänkte inte alls så. Spännande hur olika man uppfattar.