då är det dags för Döden
Med ett rep mättes de vars liv var över. De vars stund det var att dö. Med ett rep mättes de som skulle få leva. Så är allas liv utmätta. Både ditt och mitt. Ingen vet vilken längd vi tillhör.
Den snart 50-årige Gardell uppmanar oss att inte vira samman våra liv och lägga dem i den där lådan märkt ”snören för korta att använda”. Han ber oss binda samman alla trassliga och korta stumpar till något användbart, något som kan hålla ihop alla bitarna. Foga samman, tillsammans.
Solidariteten mellan de sjuka och döende vännerna är något som stannar kvar i mitt minne efter att ha läst den avslutande delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar, vänskapen som håller in i döden och berättelsen om Lars-Åke. I den avslutande delen är det vännerna som jag får lära känna, Benjamin och Rasmus hamnar mer i bakgrunden och det känns alldeles som det ska. Sveket från samhället och de oförstående anhöriga vägs upp med en samhörighet, ett kollektiv som manifesteras i Pauls begravning. Ett enda liv, det enda liv jag har.
Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen.
Gardell balanserar i den här avslutande delen farligt nära väckelsemötets rand, han har sin läsare i sin hand och han upprepar sitt budskap med en frenesi som ibland känns för mycket. Jag tycker ofantligt mycket om delarna där man lär känna människorna och deras livsöden, mindre om predikandet. Efter 1000 sidors läsning, otaliga intervjuer, tv-serie, sommarprat och allsång så har jag fattat grejen. Trots det så rörs jag till tårar ett antal gånger också denna gång. Det här är en svensk modern klassiker som kommer att ha sin plats i våra bokhyllor länge men jag hade gärna sett den som en roman. En tätare, tajtare komposition: 600 sammanhängande sidor – oj, oj vilken text det hade blivit! Nu är det gripande, samhällskritiskt och en viktig historieskrivning som räcker mycket långt men tänk om…
Självklart medverkar Jonas Gardell också på året bokmässa, hans mission är inte riktigt slutförd ännu. Seminarierna hittar man här och jag ska verkligen försöka pricka in lördag klockan 15. Förra årets samtal var riktigt fint. Ärligt och naket utan manér.
#tatuh 1. Kärleken och 2. Sjukdomen har jag självklart också skrivit om. Klicka på länkarna 🙂
Jag håller med. Trilogin hade kunnat göra sig än starkare i en tät tegelstensroman och SVT hade gärna fått vänta med att sända serien tills hela var ute i boklådorna.
Ja, TV-serien skulle sänts nu. Det hade varit bättre, håller med!
Jag håller med, en ihopskrivning till en roman hade tvingat fram en tätare text och det hade nog varit bra. Jag tycker väldigt mycket om trilogin men det är alltid intressant att se till det som kunde ha blivit också. Och så håller jag med föregående talare om tv-serien.
Det är en fantastisk berättelse oavsett men jag gjorde ett litet tankeexperiment kring formen. För mig hade en tät roman passar bättre för många andra kanske tre avslutande delar passar bäst.
"Farligt nära väckelsemötets rand" – ja, men visst är det så! Mycket välformulerat och passande på många sätt.
Tackar.
Jag måste verkligen ta mig i kragen och läsa de här böckerna. Ska bara bygga upp lite psyke först.
Tycker absolut du ska läsa! De är både roliga och varma i allt det svarta.
Jag lyssnade bara på en kortis av Gardell förra året och vill verkligen höra mer i år.
Tycker jag, lördag ska jag försöka!
Jag håller med om att predikandet är lite trist. Särskilt som han ibland skyller på saker som inte bör skyllas på. Allvarliga sjukdomar som man inte vet hur de smittar bör behandlas med största försiktighet och så görs än idag, det är bara det att det inte drabbar en grupp av människor såsom hiv gjorde.
Tror att det är så enkelt att där är lite för mycket utfyllnad med för att fylla 1000 sidor. Jag röstar fortfarande för en tajt roman på 600. Oj, oj, oj!