Kina 5x – Stora bröst och breda höfter

Stora bröst och breda höfter har kvinnorna i släkten Shangguan, inte minst urmodern Shangguan Lu, som när berättelsen börjar efter åtta döttrar äntligen skänker sin svärmor en sonson, berättarjaget Jintong. Under pågående guerillastrid mot den japanska armén föds vår hjälte som till skillnad från sin mamma och sina åtta systrar visar sig vara en passiv åskådare till Kinas nittonhundratalshistoria. Mamman med sina lindade fötter är en rest från kejsardömet och omodern men obändigt stark ser hon sina döttrar med alla möjliga och omöjliga män vid sina sidor delta i striderna inom Folkrepubliken. Mo Yan kondenserar hela moderna Kinas historia till familjen och till deras hembygd och gör samtidigt satir av den. Det hela avslutas på åttio/nittiotalet då Jintong efter femton års straffarbete yrvaken konfronteras med den hysteriska marknadsekonomi som till hans förvåning gjort sitt intåg, dock med vissa barnsjukdomar och med starka kopplingar till den politiska sfären. Vi lämnar Jintong med sin döende mamma när han i en kristen kyrka träffar kyrkoherden, Jintongs halvsvenske halvbror, med muslimsk mamma. När den hårige västerlänningen omfamnar Jintong och säger att han längtat efter honom är den skumpiga symbolikresan fullbordad och Kinas isolation är bruten med känt resultat.

Är det bra då? Ja, men långt – det är otroligt många ord. Det blir aldrig tråkigt, men man blir mätt ibland. Kombinationen av frejdighet, berättarglädje och groteskhet är överväldigande när den pågår sida efter sida utan andhämtning. Det är väldigt mycket kroppsvätskor i den här romanen, där huvudpersonens osjälvständighet och passivitet symboliseras av hans bröstfetisch och att han ammar långt upp i vuxen ålder.  Det är också mycket ond, bråd död och fruktansvärda levnadsöden. Jag tog minst två längre uppehåll under läsningen för att rensa skallen. Avslutningsvis är den politiska satiren enormt tydlig och till stor del med udden mot kommunistpartiet. Falskheten och egenintressena hos partiets representanter skildras ohöljt och som jag skrev i ett tidigare inlägg så känns kritiken mot Mo Yans politiska mjäkighet lite märklig mot bakgrund av detta. Nu är ju denna bok sjutton år gammal och det kan möjligtvis upplevas som deprimerande att utvecklingen inte gått snabbare utan att Kina fortfarande är repressivt, men kritiken mot Mo Yan tycker jag fortfarande till stor del är orättvis.

/Gästbloggare M

– repris från januari 2013 –