amerikauret – fjärde boken om Bricken
Det är anno 1899 – sekelskiftet närmar sig och arbetarna på sågen i Svartvik är allt mer utbildade och organiserade. De är medlemmar i frikyrkan och blå bandrörelsen men någon fackförening har de ännu inte bildat. En bärande del av Vibeke Olssons romanserie om Bricken handlar om folkrörelsernas framväxt och betydelse för befolkningen och hon låter sin huvudperson anamma de nya idéerna. Samtidigt som Bricken är mån om traditionerna och vill hålla minnet av sin mor levande, starkt rotat i henne bor den där känslan av att arbetaren skall bli vid sin läst, jante har människorna i sitt grepp och man ska inte förhäva sig. Hon kan inte alls kan tänka sig att låta äldste sonen studera trots läshuvud.
Tiden har gått för Bricken och hon är nu trettio, sjunde barnet på väg och hon har blivit mörkare till sinnet, kroppen är sliten och det hårda kroppsarbetet gör dagarna långa och tunga. Tvivlet är nära och hon grubblar över meningen med allt. Hon kan fortfarande glädjas i de små stunderna med barnen och i naturens skiftningar och det är i de delarna av texten som jag riktigt njuter av Vibeke Olssons roman. Där är serien fortfarande mycket, mycket bra men jag har däremot lite svårare med alla återblickar. Bricken minns och återskapar sin barndom och uppväxt och det tycker jag saktar ned berättelsen för mycket, upprepningar, närmast omkväden som skapar rytm och sammanhang samtidigt som det nästan blir uttjatat. Nja. Just det stilgreppet är inte riktigt för mig.
Amerikaurets tickande – symbolen för tiden som går och framtiden som kommer – är för mig ett ljud från min barndom. I flera äldre släktingars finrum fanns de, uren som skulle dras upp med nyckel eller vev, loden och pendeln skulle se till att tiden hade sin gång. Tickandet ger mig minnen om en tid som flytt och det ljuder en vemodig ton genom hela den här boken också. Allt man kan vara säker på att dagarna kommer och går. Livet passerar, minut för minut:
Det är tiden, tiden som aldrig vänder åter.
Allt det som en gång var möjligt.
Just detta att man som läsare får så mycket upprepning av vad man tidigare läst, genom tillbakablickar var jobbigt även i de tidigare delarna om Bricken också. Vad är syftet med det? Att man lättare ska kunna läsa böckerna som fristående böcker ? Vad tror du?
Kanske är det för att man ska kunna läsa dem fristående men jag är skeptiskt till det greppet. Om det är en serie så tänker jag att man har läst de tidigare böckerna och att man kan förvänta sig det av läsaren. Sedan kanske Olsson vill skapa ngn slags historisk linje som hon vill förtydliga där människorna går från småbruket till industrin och måhända vidare till tjänsteman?
Åh, de där tickande klockorna minns jag också! Jag kände mig alltid smått orolig av det enträgna tickandet, särskilt om det i övrigt var tyst i rummet. Har läst alla de tidigare böckerna om Bricken så jag kommer nog att läsa denna också, men det där med tillbakablickar känns mindre lockande.
Ljudet av klockorna kan jag nästan känna i kroppen. Det ljudet finns liksom inte längre med i vardagen, kanske ska jag leta upp ett ur att dra upp!