Nu ska jag röra till det redan på inlägg nummer två i min iranfemma, det eftersom jag i flera av de romaner jag läst det senaste ser ett gemensamt bildspråk, ett gemensamt förhållningssätt till det som inte går att förklara i världen. I kurdiske Hamdi Özyurts kortroman Olycksfåglarna beskriver han en vardag där Ödet trummar fram livets gång i bergen och som budbärare har han vackra fåglar som det gäller att vakta och värna. Livet för familjen i den lilla byn förändras när mor i familjen blir orolig över de olyckor som olycksfåglarna ska föra med sig, hon ber dem bygga sitt bo någonannanstans och familjen drabbas hårt, mor Perizade har försöker skydda dem men odågan till son Abidin fångar och dödar en av dem, fåglarna har ett starkt symbolvärde i hela romanen. Och den orubbliga tron på ödet, som måhända rubbas en aning av faderns tvivel. Jag är mycket imponerad av hur Özyurt lyckas skriva en berättelse fast förankrad i sin kultur, väva in sagoelement och magi som jag som svensk kan ta till mig och åtminstone till viss del förstå symbolik och tematik i. I morgon skriver jag om En tesked jord och hav – en iransk roman med ett liknande förhållningssätt till livet.
Varför Kurdistan i iranfemman då? Varför inte, jag tar mig lite friheter här men eftersom det kurdiska folket inte har någon egen nationalstat utan befolkningen med gemensamt språk, historia och kultur är fördelad på flera länder i främre Asien: Turkiet, Irak, Syrien och Iran så passar jag på att göra ett litet samlingsinlägg. Från Syrien har jag läst Salim Barakat och Dilsa Demirbag-Stens Stamtavlor utspelar sig i Turkiet. Och så vill jag läsa novellsamlingen från Tranan: Fåglarna återvänder till bergen.
Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen
Iran 5x är en serie inlägg med litteratur om eller från Iran i fokus, fem inlägg – fem dagar i rad. Hääääng med!
Leave a Comment