ugglor gråter – Janet Frame

Ugglor gråter är nya zeeländska Janet Frames debut från 1957 och sällan, eller aldrig har jag läst en lika fascinerande debutroman! Det här är en fantastisk skildring av den fattiga familjen Withers, både i innehåll och form är det här en formidabel fullträff. Den berättar om de fyra syskonen som växer upp tillsammans i en mindre stad och deras söndagsnöje är att leta skatter på soptippen, jag som läser får sedan följa syskonen genom livet i fyra olika delar. Sammanlänkande som kitt mellan delarna återkommer mellansyster Daphnes sånger från mentalsjukhuset, sånger som klär av sanningen, poetiskt, mycket vackert och mycket sårigt.

Språket i Janet Frames texter är alltid säreget och jag gillar särskilt hennes bildspråk hon beskriver en kalender ”på något sätt lyckas den kassera in alla årets dagar och månader genom att hänga där och numrera dem, som fångar, i fall de skulle fly bort”  och klockan ”som gör förkvävda tickanden, som surrande far runt, runt, som en bisvärm i säcken och aldrig släpps fri.”. Beskrivningen av en picknickplats: ”Det var en plats där vit manuka växte och floden vidgade sig till en liten sjö av brun is och kullar av grönt järn; med ett moln som drog förbi solen, för att låta ett silvrigt picknickregn falla som nya knappnålar, att plockas upp senare, i solljuset, bland tussocktuvorna.”. 

Det är passagerna med Daphne i huvudrollen som berör allra starkast, med tanke på att Janet Frame själv vistades lång tid på mentalsjukhus innan boken skrevs och publicerades så ligger det nära till hand att läsa in Frames egna erfarenheter i de texterna, och när hon beskriver hur patienterna ”satt som påklädda och döda julklappsdockor i världens skyltfönster, som någon kunde välja och ta med sig och vrida upp med nyckeln så att de gick och pratade och dansade och blev levande.”  känns det ända in i märgen. Beskrivningarna av elchocker och förberedelserna inför lobotomering är skakande läsning utan att för den skull bli varken rå eller helt hopplös. Frame själv, som satt på mentalsjukhus under femtiotalet på vaga grunder, undgick lobotomering genom att få texter publicerade och arbetade sedan som författare under resten av sitt liv. Liv och text i stark symbios precis som i hennes trilogi En ängel vid mitt bord och Mot ännu en sommar. Läs, läs, läs!

Mer om Janet Frame på bloggen hittar man här och här.  Just nu har Adlibris lagerrensning å Janet Frames böcker och jag måste länka – fyndchans!

Det här blir den sista titeln i Hannas världsutmaning på Feministbiblioteket.  Sydamerika blir bara inte av, men jag läste faktiskt en bok från Cuba på Nordamerika 🙂