kan bara inte sluta le…

Lyssnade på Jonas Gardells sommarprat i lördags och började småle när jag hörde överste Hatis – ett, två, tre, jämna steg! När dottern var sådär två älskade hon Djungelboken och gick ofta med ena handen runt näsan och den andra som en snabel, långa rader med mammor och pappor skulle det vara bakefter. En och annan farmor slank med också… När jag nu, efter många år, hörde den klämmiga biten igen insåg jag att kassettbandet som vi spelade i bilen troligen påverkade dottern mer än vad vi trodde. Inte för att jag tänker eller tror att hon ska bli en så’n som går genom livet i marschtakt och kolonn, det har hon för stark integritet för, utan det är blåsorkestern. Var det därifrån som drömmen om att spela blåsinstrument kom? Jag lyssnar på piccolon och fortsätter småle; ett, två, tre, jämna steg!