den perfekta högläsningsboken!

Finns den?

Nja kanske inte, allt beror förstås på vem som läser, för vem man läser, om man läser eller lyssnar men jag har ett gäng böcker som jag läser om och om igen och inte tröttnar på. I trean har jag den här omgången läst: Sixten, Jättehemligt, Nils Holgersson (kortversion), Hemligheten på perrong 13, Trollvinter, Mio min Mio, Kalle och Chokladfabriken, H C Andersensagor och så slutligen Glasblåsarens barn.

Jag älskar att läsa högt, jag älskar att läsa bra böcker högt och efter att ha arbetat ett helt läsår med olika typer av texter med lite extra fokus på symboler så är Glasblåsarens barn av Maria Gripe la grand finale. Vi, läste och pratade om ringar, korpar, brunnar  och livets väv. Dagöga och nattöga, framtid och förfluten tid, lycka och olycka. Så värmer det ett frökenhjärta lite extra när en av pojkarna räcker upp handen och säger:
– Anna det stämmer liksom inte?
– Vad då?
– I den här boken är det den onda som har en vit fågel…

Då blir det existentiella frågor om gott och ont som hamnar på dagordningen. (klickar på gilla!) Efter att ha läst boken och sett filmen tillsammans så konstaterar de kloka 9-åringarna att det spelar ingen roll hur mycket pengar och fina saker man har, det är inte säkert att man är lycklig ändå. Om man vill ha allt så vill man till slut inte ha något och när jag utmanar med frågan om de funderat över barnens namn Klas och Klara så kommer det glasklart:
– Det är ju för att mamman och pappan älskade glas förstår du väl. De är ju glasblåsarens barn!