Rien de grave.
Livet är ingen utställningsmonter, det behöver inte vara som i de glättade magasinen. Alla behöver inte vara vackra och lyckade mest hela tiden. Det är lärdomen som Justines Lévys alter ego Louise får till sig i den här självbiografiska romanen. Jag kan tänka mig att Lévys författarskap i Frankrike både får uppmärksamhet och delvis skyms av det faktum att hon är dotter till en välkänd författare och en fotomodell, att mannen som lämnar henne i just den här romanen gör det för Carla Brunei, sedermera gift med en viss president, och att hon numer är gift med ännu en skådespelare. Med så starka självbiografiska influenser så måste skvallerintresset för den vackra familjens hemligheter växa fram likt det som Gyllenhammar fick för sin roman En spricka i kristallen.
Men, är det här något mer än en blottläggande av ett liv som till stor del, vad jag kan förstå, redan levts i offentlighet? Visst finns där en text som dissekerar den unga kvinnans vilsenhet och sårbarhet, en berättelse om det svåra att hitta till ett jag när man hela sitt liv levt för att vara någon till lags. I Vi ses på Place de la Sorbonne berättar Lévy om saknaden av en mor, i En ovärdig dotter är det det dåliga samvetet över en döende mor som står i centrum och i inget allvarligt handlar det om att hitta något om man kan kalla sig själv.
Louise blir lämnad av sin man och 27 år gammal ska hon för första gången klara sig själv, livet med mannen har varit fyllt av anpassning och försök till att passa in. Missbruk av tabletter har dövat och umgänge med betydelsefulla och vackra människor blivit vardag. Det här är berättelsen om den stackars rika flickan och jag har klart svårt att ta till mig den här delen, som är den andra kronologiskt, i hennes trilogi. Jag irriterar mig på hennes egoism och trots att jag med förnuftet inser att det kanske är hennes enda sätt att kunna frigöra sig från uppväxtens idealbild av att vara duktig flicka så är Louise sig själv så väldigt nock. Hela boken igenom blir jag närmast uttröttad på hennes snäva uppfattning av världen runt om. Men som tur är så lär också denna huvudperson sig något på vägen och på de sista sidorna av boken kan jag, och Louise betryggande konstatera att:
När allt kommer omkring är livet bara en skiss. Varje historia är bara ett utkast till nästa, du suddar och suddar, och när allt ser någorlunda rent och snyggt ut är det dags att gå vidare, det är över, det är därför livet är så långt. Inget allvarligt.
Provläs HÄR!
Leave a Comment