porslinsfasaderna

För Eriksfors låg inte bara i Västmanland. Byn låg mitt i självaste gamla Bit-ihop-Sverige. Knäpp-igen-Sverige. Självsprickornas och ögonspringornas Sverige. Ett vakande, allseende Sverige. Ett Sverige som helst inte svarade. Ett Sverige som minsann visste hur fan det stod till.

Porslinsfasaderna  skriven av Sven Olov Karlsson är en berättelse om tre generationer i ett bruks-Sverige som är på väg att försvinna, han beskriver en familj som är lite eljest. Där tystnaden råder, där drömmarna glöms och göms i vardagstristess och kärlekslöshet. Det börjar på 20-talet med Alvar som efter rekryten drömmer om en framtid som åkare men T-Forden han köpt levereras i byggsats. Enda dottern Saga sover helst inte alls eftersom hon då drömmer otäcka sanndrömmar och dotterdotter Margona förverkligar, trots ingen uppmuntran eller hjälp hemifrån, sina drömmar om ett liv som antikhandlare. Hon lyckas skaffa sig den fina yta, den fasad som ska täcka över den torftiga bakgrunden men ingen i familjen är särskilt imponerad. Det gäller att inte vara förmer. Märkvärdig.

Sven Olov Karlsson skildrar ömsint och med humor en svensk mentalitet, ett svenskt kynne som jag och säkert många kan känna igen oss i. Han skildrar en landsbygd där de sociala normerna är stenhårda och förändringen går långsamt. Till slut är det som en gång var ändå passerat, jag tänker på hans två böcker om svenska ödehus, den här romanen hör liksom ihop med dem. Jag är glad att jag läste men boken lämnar mig med en vemodig känsla, jag är uppvuxen på landsbygden och den här berättelsen träffar nog alltför mycket mitt i prick.