göteborgsvarvet kräfva en repris!

”Jag springer en del” ljög jag på anställningsintervjun när jag fick frågan om hobbys. Jag kunde lika gärna svarat att ”jag bowlar en del” eller ”jag går en del på bio”. Nu, tjugo år senare, hade det varit mer sant. Som all annan medelålders medelklass springer jag, Göteborgsvarv och Lidingölopp, och börjar snegla på maraton. Klockren målgrupp för Haruki Murakamis ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” alltså. Fast när han utan uppvärmning svarar på frågan vad han tänker på när han springer (inget särskilt) konstaterar han lakoniskt att den som ställer en sådan fråga med största säkerhet inte springer själv så kanske skriver han i första hand för dem.

Redan i inledningen förstår man att det här blir konkret. Det handlar verkligen om löpning, vad han använder löpningen till, hur han löper och dess konsekvenser. Ingen symbolik, inga paralleller till något annat, ädlare eller högre. Ordet meditativ nämns inte i texten vad jag minns, bara en sådan sak. Mannen springer helt enkelt. 60-70 km i veckan, i princip dagligen. Löpningen fyller en funktion för honom, en disciplinerande sysselsättning att hänga upp det ensamma författandet på och dessutom ge de fysiska förutsättningarna för att orka. Han började springa för att skriva bättre och författarskapet ringlar sig fram som en bihandling i boken, men när han pratar om löpning pratar han i första hand om löpning. Kanske är det japanskt, att anspråkslöst ägna sig åt något utan att behöva rättfärdiga det med något annat syfte än just att ägna sig åt det.

Han är seriös. En del av boken handlar om träningen inför New York Marathon. Han ser sin kropp som ett djur som behöver läras att förstå sin uppgift genom tillvänjning. En inställd träningsdag får djuret att tappa skärpa och fokus. Jag gissar att en fysiolog hade varit måttligt imponerad av upplägget, men poängen är inte att lära ut träningsmetoder utan att förklara hur han springer. Det är lika viktigt som varför.

I efterordet tar han för säkerhets skull en gång till ned det hela till ett enkelt nöje. Han har fått intervjua John Irving springandes i Central Park och han har haft samma löpvanor som en vacker ung Tokyokvinna som han brukat nicka till men aldrig tilltalat. Strax innan har han tillåtit sig en existensiell utvikning om att meningen med livet måste reduceras till något begripligt och varför inte löpning lika väl som något annat. Ja, varför inte? Om någon frågar vad jag gör kan jag alltid svara att ”jag springer en del”.