spelreglerna

Vad händer när de uppgjorda spelreglerna rubbas? När revan i existensen har gjort att man inte längre känner igen sin spegelbild, tror att vännen på restaurangen har ersatts av en stand-in och kulan på ryggen växer ut och förvandlas till ens nya tråkiga/bättre jag? I Jonas Karlssons novellsamling Spelreglerna befinner jag mig i en värld där skådespelaren glömmer sin repliker och får likt Dante påbörja en helvetesvandring och fakturan för det lyckliga livet uppgår till 5 700 000. Och allt människorna i berättelserna kan göra är att flyta med, acceptera sitt öde och göra det bästa av situationen.

Slumpen gör att jag läser Jonas Karlsson noveller samtidigt som Murakamis 1Q84 del 3 och jag måste då säga att där finns beröringspunkter; den lilla glipan i verkligheten som leder till en parallellvärld där allting är sig likt på ytan men som har skeva, vridna perspektiv där det känns som ödet spelar huvudrollen. Mycket bara händer och samtidigt som berättelserna underhåller oss så rotar och krafsar de på våra föreställningar om vad som är sant och äkta. Det här var den första av Jonas Karlssons novellsamlingar som jag läst och jag har fått mersmak. Ska genast kolla om de tidigare Det andra målet och Den perfekte vännen finns hos E-lib. Då blir det hemlån, helt klart!

SvD, DN och GP har skrivit om novellerna.